Inte långt från avdelningen med ”normhjältar” på Etnografiskas normkritiska utställning ”Playground” finns en bild av en person, en hen, med ”Fuck SD” och andra slagord skrivet på bröstet.
Man får inte direkt känslan av att vara på armlängds avstånd från kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP). Estetiken liknar den vid kinesiska revolutionsmuseer. De brukar också ha en avdelning med ”hjältar” som instruerar besökarna till rättänk: Älska X! Krossa Y!
Men museerna i Sverige ska vara ”självständiga från den politiska beslutsnivån” och främja ”kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”. Det är kärnan i Bah Kuhnkes kulturarvsproposition med ny museilag som riksdagen ska rösta om den 31 maj. Kulturutskottet bereder luntan med ”Kulturarvspolitik för ett Sverige som håller ihop” i skrivande stund.
Man får inte direkt känslan av att vara på armlängds avstånd från kulturminister Alice Bah Kuhnke.
Tyvärr är den egna åsiktsstyrningen en blind fläck för regeringen.
Jag har läst de 240 sidorna och börjar med beröm: Bah Kuhnke betonar nu vikten av bildning och vetenskaplig kunskap och sätter ner foten mot historieförfalskning: kulturarvsinstitutionerna får inte ”lägga historien till rätta” skriver departementet. Men propositionen är tydlig med att fler utställningar som ”Playground” är att vänta i framtiden.
Den uppmanar nämligen museerna till att engagera sig i samhällsdebatten. Kulturarvet beskrivs genomgående som ett instrument för politiska mål. Den nya museilagen påstås vara ”positiv för jämställdheten mellan kvinnor och män och möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen” och kulturarvet sägs vara en ”avgörande resurs i samhällsbygget”.
Det skaver när regeringen ger Statens museer för världskultur ett fortsatt uppdrag att motverka segregation och främlingsfientlighet – något som inte har med museernas samlingar att göra.
Likaså ska Statens historiska museer, Livrustkammaren, Skokloster och Hallwyllska bakas ihop i en våldsam hastighet. Redan till årsskiftet ska de utgöra en samlad myndighet för hela Sveriges historia. Detta nya Statens historiska museer uppmanas att jobba med områden som inte är kopplade till museernas samlingar eller ämnesområden, gärna sentida sociala rörelser och politiska konflikter.
Vitterhetsakademien sågar det förslaget med orden: ”Det normerande mångfaldsperspektivet som denna myndighet önskar åstadkomma löper stor risk att istället få en homogeniserande verkan där endast ett perspektiv blir rådande.” Räkna hur som helst med dysfunktion och förtvivlad personal à la polisreformen.
Ren skandal är att regeringen i praktiken frånsäger sig ansvaret för hantering av det internationella kulturarvet genom att ge chefen för Världskulturmuseerna fria händer att slå samman Östasiatiska, Medelhavs- och Etnografiska museets lokaler. Med all sannolikhet kommer de världsberömda samlingarna att packas ner i externt lager. Flytten kommer i praktiken att stänga tre internationellt erkända museer för forskning och allmänhet och orsaka skattebetalarna okontrollerade kostnader.
Det är likaså oroande att regeringen föreslår att normkritiska Riksantikvarieämbetet (RAÄ) blir politisk överrock åt museerna, med övergripande nationellt ansvar för museifrågor.
Myndigheten har bestämt att det är utestängande och fel att tala om ditt och mitt kulturarv. De är inte ens tillåtet att försöka avgränsa ett ”vi”, eftersom då kan man ”glömma att se och engagera sig för den andre”.
Det sker samtidigt som identitetspolitiken och new public management håller på att spåra ur på Riksantikvarieämbetet, vilket inte minst den paniska mängden mejl från oroliga anställda i min inkorg vittnar om.
I Riksantikvarieämbetets ”Vision för kulturmiljöarbetet 2030" handlar visionen inte om att myndigheten och de antikvarier som arbetar med att bevara fornlämningar, byggnader, miljöer och landskap på våra länsstyrelser och länsmuseer ska göra detta med målsättning att sprida kunskap om historia och humanistiska ideal. Istället ska kulturmiljöarbetet vara ett instrument för att ”förena människor”, ”träna förmågan att känna empati”, skapa hållbar utveckling och känslan av inkludering. Halleluja!
Myndigheten har bestämt att det är utestängande och fel att tala om ditt och mitt kulturarv. De är inte ens tillåtet att försöka avgränsa ett ”vi”, eftersom då kan man ”glömma att se och engagera sig för den andre”. Vi (ursäkta, jag använde ordet) ska ”dela på historien”. RAÄ villl använda ”senaste decenniets teorier om social rättvisa och utvecklingsetik” för att ”förbättra människors kapacitet och förmåga”, rapporterar de till regeringen.
Det är underligt att de själva inte ser hur kontraproduktiva pekpinnarna kommer att bli. Uppmaningar om att inte tänka på ett visst sätt leder ju ofta till motsatsen.
Kulturarvsinstitutionerna har stort förtroende i breda grupper tack vare den kunskap de besitter, noterar regeringen. Men de missar att det bygger på att de fokuserar på sina expertområden och inte svänger i dagspolitiska frågor. De debattmuseer regeringen vill ha riskerar snarare att öka polariseringen i samhället och förlora allmänhetens förtroende. Statliga museer ska ha målet att sprida kunskap, inte värderingar eller åsikter!
Museer kan självklart arbeta med och förhålla sig till aktuella frågor, men inte dikterade av en politisk agenda. Om det blir ett högerpopulistiskt styre i framtiden har den rödgröna regeringen tyvärr berett vägen för dem. Istället borde museerna få värna sitt oberoende på riktigt, och ha fokus på sin kärnverksamhet. I Östasiatiskas fall är det Östasiens kulturhistoria – inte svensk integrationsdebatt.
Museilagens intentioner är goda när det står att "utställningarna och annan publik verksamhet vid museerna ska vara tillgänglig för alla och anpassade för användarnas olika förutsättningar”. Men fokuset på att precis alla oavsett kunskapsnivå alltid ska känna sig hemma resulterar lätt i ett fördummande och infantiliserande innehåll, något vi redan sett många exempel på.
Världskulturmuseerna håller nu på att förbereda en klimatutställning som enligt förstudien ska ligga på en kognitiv nivå för en 12-åring med läs- och skrivsvårigheter, med syfte att ändra dennes tankar och konsumtionsmönster. Det är mindre lockande för en bildningstörstande allmänhet.
I dessa tider av kunskapsförakt och alternativa fakta är det viktigare än någonsin att värna ett vuxet tänkande.
Regeringen bör självklart driva opinion mot högerpopulismen – men låt museerna vara ifred.
I dessa tider av kunskapsförakt och alternativa fakta är det viktigare än någonsin att värna ett vuxet tänkande.
Politikerna bör inse att kulturen inte har det inflytande på samhället som propositionen ger sken av. Varken segregationen eller stödet till främlingsfientliga partier minskar för att museer tar bort skyltarna eller börjar kalla sig ”mötesplats”, som Världskulturmuseet i Göteborg.
Ett museums uppdrag är att ”förvärva, bevara och främja sina samlingar som ett bidrag till skyddet av naturarvet, kulturarvet och det vetenskapliga arvet”, det är principen i museiorganisationen Icomss etiska regler. Det räcker gott med folkbildning. Att det sedan kan leda till utveckling och mer tänkande, reflekterande medborgare är indirekta effekter, men bör inte dikteras fram.
Därför bör riksdagen stoppa eller skriva om kulturarvspropositionen.
Läs även
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
Hjälp oss bli ännu bättre
Har du ett förslag, en idé eller andra kommentarer kring hur SvD.se kan förbättras?
