Maria Ludvigsson: Visst har kyrkan ett vänsterarv

Att diskutera Svenska kyrkans politisering med kyrkliga företrädare låter sig bäst jämföras med en deltagande observation av postmodernism. Man blir snart sjösjuk i havet av relativism; debatter med råbarkad vänster är ett under av hövlighet och raka svar i jämförelse. Kyrkans företrädare är snarare undfallande än raka och trygga – så länge det handlar om religiösa frågor. När man däremot kommer in på politiska frågeställningar blir svaren frejdigt tydliga.

Efter varje ”samtal” med kyrkliga företrädare (varför man envisas att kalla debatter för samtal är i sig en gåta) stärks intrycket av att man blandar samman politik och förkunnande. Och den som ombeds svara på hur politiken och evangeliet går ihop nekar genast till politiska ställningstaganden och kräver förnärmat bevis.

Under en långfredagsmässa kunde vi som tagit oss till den vackert belägna landsortskyrkan få höra det allra innerligaste av kristna budskap. Guds son plågas och korsfästs för vår skull. Det är texter som står sig. Särskilt mycket utsmyckning eller samtidsreferenser behövs inte. Tjänstgörande präst fann det dock nödvändigt att dra in den laddade partipolitiska debatten om vinst i välfärden i sin förkunnelse. Han jämförde Jesu lidande på korset med hur en son känner sig när han ringer till vårdföretaget där hans mamma bor i vanvård. (Han höll sig dock för god för att jämföra uppståndelsen med Ilmar Reepalus utredning.)

På den direkta frågan om prästen tyckte det var värdigt att politisera långfredagens starka och centrala berättelse hävdade han bestämt att det inte var politik. Det hade, som han sa, inget med socialdemokrater eller moderater att göra. Uttrycket ”fan tro’t” var för en gångs skull på sin plats.

Idéhistoriker Johan Sundéen har precis utkommit med boken ”68-kyrkan : Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989” (Bladh by bladh). Sundéens forskning visar hur Svenska kyrkan stegvis intagits av inledningsvis radikala vänstersympatisörer.

De marxistiska idéströmningar som rev med sig mycket av interiören i såväl akademi och press som kulturen gjorde inte halt vid kyrkan. Sundéen beskriver hur vänsterinfluenserna var en del av arvet från -68 men det räcker inte som förklaring. Det som skiljer kyrkans vänsterorientering från övriga sfärers är dels att vänsterkrafterna utgjordes av en påtagligt liten grupp – 1970 sympatiserade två procent av kyrkobesökarna med dåvarande VPK, dels att ansvariga i eftertid inte tagit avstånd från sin historia.

Den begränsade gruppen skulle med tiden komma att inta kyrkans högsta poster. En av dem är före detta biskop Jonas Jonson som när det begav sig var en varm anhängare av Mao och hans revolution som orsakade massvälten när 30 miljoner människor dog.

I en av sina böcker om Kina, ”Kina: Kyrka, samhälle, kultur” (Sveriges kyrkliga studieförbund, 1980) skriver Jonson: ”Kina (...) har skapat rättvisare levnadsförhållanden än vad vi sett i många kristna länder. Det finns så mycket omsorg och godhet, så mycket hederlighet och respekt för människor i Kina att en kristen västerlänning ofta skäms. Revolutionens syfte är att skapa goda livsvillkor för alla och förhindra att de starka trampar ner de svagare. Många kristna som varit i Kina har frågat sig om inte det kinesiska samhället i praktiken är långt mer ’ kristet’ än det västerländska.”

Även KG Hammar, senare ärkebiskop, hyste faiblesse för det totalitära Kina. I artikeln ”Om Mao och Jesus”, Svensk Kyrkotidning 48/1970, skriver han ”Kan vi inte med en konsekvent skapelsetro också se Guds hand i den ateistiska och antikristna kinesiska revolutionen i de stycken där den otvivelaktigt skapat rättvisare förhållanden?”

Man kan undra hur de strikt materialistiska vänsterideologierna kunde tilltala personer med en religiös övertygelse. Enligt Mao skulle människan fostras, renas och förädlas av revolutionen och samhällssystemet.

Men för kristna är utgångspunkten att Guds rike, himmelriket, finns inom oss. Den som vill nå det gör det genom att förändra världen inifrån och ut, man börjar med sig själv. Dessutom borde vetskapen om hur kristna förföljdes, torterades och dödades i vänsterregimer världen över i sig vara tecken på var Guds hand, för att citera Hammar, inte fanns med.

Den politiserade kyrkan upphöjer politiken till den främsta befriaren från allt tungt, ont och sorgligt. De mer själsligt hemmahörande reformerna görs sekundära. Man behöver inte följa Svenska kyrkan särskilt länge eller närgående för att finna att hon har tydligare svar på politiska frågor som konflikten Israel-Palestina och hur socialförsäkringarna borde se ut, än i mer existentiella spörsmål.

Den som vill förstå varför kristna förkunnare återkommande hellre söker himmelriken i den politiska strukturen, i statskonsten, än i våra hjärtan, rekommenderas Johan Sundéens bok. Den begripliggör, även om det är mycket svårt att verkligen förstå Hammar, Jonson och gänget. ▪