”Europeisk politik drivs allt längre ut mot ytterkanterna”

DEBATT | FRANSKA VALET

Det franska presidentvalets verk­liga vinnare heter inte Emmanuel Macron. Mot bakgrund av alla de skräckscenarier som präglade rapporteringen kring Marine Le Pen och hennes Front National var det naturligt att Macrons formella seger fick många att dra ett djupt andetag av lättnad. Det kommer dock inte att dröja länge innan det blir uppenbart att detta bara var en tillfällig lättnad.

Fakta i målet säger att mer än 40 procent av dem som röstade i första valomgången valde att lägga sina röster på kandidater från extre­ma partier till höger och vänster – höger­nationalisten Marine Le Pen och vänsterextremisten Jean-Luc Mélenchon. I valets andra omgång fick Macron förvisso 66 procent av avgivna röster, men andelen väljare som valde att avstå eller att lägga ogiltiga röster var mycket hög. 

Sannolikheten för att Macron, som inte ens har ett eget politiskt parti, skall lyckas driva igenom alla de reformer Frankrike så väl behö­ver måste ses mot denna bakgrund. Det var symtomatiskt att stora skaror vänster­anhängare efter valet valde att ta till gatorna för att protestera mot Macrons liberala profil, mot hans kärleksförklaring till Europa och mot hans positiva inställning till globalisering.

Framåt hösten kommer allt fler kommentatorer att börja skriva om hur alla först trodde att republikanernas kandidat Nicolas Sarkozy, som valdes 2007, skulle ha alla lösningar, och sedan att socialisternas François Hollande, som valdes 2012, skulle lyckas med ett genom­brott. Bägge blev stora besvikelser, och det kommer även Macron att bli. Frankrikes strukturella problem är så omfattande, och nödvändiga åtgärder så smärtsamma, att det krävs ett mycket starkt politiskt mandat för att lyckas. Macrons mandat är, trots all kortsiktig eufori, mycket svagt.

Det är dessa senare insikter som är det franska presidentvalets viktigaste budskap. För många som stödjer populistiska partier kan det vara frestande att hävda att valets verkliga vinnare heter Marine Le Pen. Det är otvivelaktigt så, att hennes målmedvetna ­arbete med att modernisera faderns en gång rasiststämplade parti har burit stor frukt. Det finns också anledning att hysa oro för att hon i nästa presidentval, då Macrons stjärna har falnat och brunnit ut, faktiskt kan komma att vinna. Men inte heller detta är av central betydelse.

Vad det franska presidentvalet mer än ­något annat bekräftade var att europeisk poli­tik har genomgått en fundamental transformation, som sannolikt inte längre går att återställa eller ens bromsa. Europeisk politik har brukat utmärkas av ett slags normal­fördelning av politiska preferenser. Partier till höger och väns­ter om mitten har varit helt dominerande, och de har i god demokratisk ordning brukat turas om att inneha regerings­makten. Partier på flyglarna, till höger och vänster, har ibland kunnat ingå i regeringsunderlag men har inte haft några utsikter att vinna egen makt.

Dagens situation är diametralt motsatt. De etablerade partier som så länge har dominerat mitten är på väg att bli marginaliserade, och extrempartier till höger och vänster vinner mark. Bilden är ett slags omvänd normalfördelning, där mitten holkas ur.

Mönstret blev tydligt i det österrikiska presidentvalet, där kampen stod mellan högernationalisten Norbert Hofer och de grönas Alexander Van der Bellen. De som gladdes över att Hofer till slut besegrades var alltför snabba i att dra slutsatser om populismens förestående fall. Det viktiga var att extremerna vann över de etablerade partierna i mitten.

Det samma upprepades i Nederländerna, där så många fann anledning att glädas över att höger­populisten Geert Wilders inte nådde så långt som många hade fruktat. Närmare begrun­dan visar dock att premiärminister Mark Ruttes väg till seger gick via betydande anpassning till Wilders budskap, och att ­valets andra stora segrare var det radikala gröna partiet. Socialdemokraterna drabbades av rent sammanbrott.

Det franska valet bekräftar detta mönster. Ingen av de etablerade partiernas kandidater kom till andra valomgången. Macron vann huvudsakligen till följd av mobilisering mot Le Pen, och den gubben går nog inte en gång till – om fem år.

Det som driver europeisk politik allt längre ut mot ytterligheterna är att de etablerade partierna så totalt har misslyckats med att kommunicera med väljarna. Trots att en stadigt växande del av Europas befolkning upplever att EU är en del av problemet, snarare än av dess lösning, fortsätter man av ren vana att söka lösningar som skulle göra EU och Bryssel starkare. 

Storbritanniens val att helt sonika lämna klubben kom som en betydande chock. Det borde det inte ha gjort. Även om utfallet var mycket jämnt, var det likväl en konsekvens just av att en växande skara av väljare upp­lever att EU och Bryssel är problemet, och att ingen kan övertala dem om motsatsen. 

Det är slående hur svårt det tycks vara för de etablerade partierna att inse dessa enkla fakta. Man kan ondgöra sig över att populister sätter käppar i hjulen för frihandelsavtal och ökad globalisering, som ju alla vet är i ­allas gemensamma bästa intresse. Men man vill inte riktigt inse att frihandel samtidigt skapar betydande skillnader mellan vinnare och förlorare. 

Den i särklass viktigaste anledningen till att Donald Trump kunde vinna det amerikanska presidentvalet var att frihandelsvännerna ­under så lång tid varit så ensidigt inriktade på att raka hem vinsterna till sig själva, utan att bry sig ett vitten om de många förlorarna. Det var de senare som valde Trump, av den ­mycket enkla anledningen att han visade att han förstod deras vrede.

Det är i denna dimension Europas framtid kommer att avgöras. Det som driver de populistiska partierna – till höger och vänster – till växande valframgångar är att de har ett budskap – de kan förmedla en vision som talar till ”vanligt folk”, som tar deras oro på allvar och ger svar på frågor. 

Det etablerade partierna må hävda att ­denna vision är falsk, och att dessa svar inte är genomförbara, och de må ha rätt i mycket av detta. Men så länge de inte kan formulera en egen vision, som tar människors oro på allvar och inger hopp om fungerande lösningar, så länge kommer de att få nöja sig med att brännmärka en växande del av valmanskåren som rasister, fascister, bruna råttor och allehanda annat. Detta kan förvisso ge upphov till en varm känsla av moralisk överlägsenhet, men det är inte en vinnande strategi.

Stefan Hedlund

professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet