REPLIK DN DEBATT 10/5. Sven Å Christianson skriver i sin artikel att han stödjer sig på evidensbaserad forskning när det gäller att hålla upprepade förhör med barn. Vilken forskning han stödjer sig på här anger han dock inte. Forskning som direkt motsäger Christiansons teser har dock funnits länge, skriver Anita Cederström, leg psykolog och fil dr.
En av de viktigaste artiklarna i ämnet publicerades redan år 1993 av Ceci & Bruck med titeln The suggestibility of the child witness (Psychological Bullentin, 113, 403-439). Det är anmärkningsvärt att en forskare, som utger sig för att vara expert i ämnet helt bortser från sedan länge väletablerade forskares resultat! Det kan väl inte vara så att Christianson inte känner till denna forskning?
Den forskning som Christianson bortser från har till och med sedan länge funnits sammanfattad på svenska. År 1996 publicerades en sådan författad av mig i en antologi kallad "Barns utsagor i misstanke om brott" i Pedagogiska institutionens rapportserie vid Stockholms universitet.
När redaktörerna Nils Wiklund och Ulla Sjöström för den kommande antologin Svensk vittnespsykologi – Utsagepsykologi i teori och praktik valde ut de bidrag som skulle vara med i antologin valde man också detta kapitel. Kapitlet uppdaterades då och kallades "Förhör med barn". Antologin kom ut år 2004.
I kapitlet Förhör med barn sammanfattas central forskning inom området. Den viktigaste forskaren när det gäller barns suggestibilitet är Stephen Ceci och när det gäller vuxna Elisabeth Loftus. De båda forskarna har gedigna publikationslistor och de har också sammanfattat aktuell forskning och publicerat sig tillsammans. Några slutsatser i korthet som framkommit i deras forskning:
1. Förskolebarn mer känsliga för suggestion/påverkan än äldre barn. Vuxna kan också ändra sina berättelser om de utsätts för suggestiv frågeteknik.
2. Fastän små barn kan ge korrekta beskrivningar av händelseförlopp är de lättpåverkade också när de gäller kända detaljer och händelseförlopp, även sådant som gäller deras egen kropp.
3. Åtgärder kan vidtas som minskar effekter av suggestion. Det handlar då om frekvens, frågestil och vilka krav som ställs till exempel i en förhörssituation.
a. Mindre sannolikt att barnets vittnesmål är förvrängt om det förhörts bara en gång. Det är dock svårt att i praktiken veta hur många gånger ett barn frågats ut, till exempel av föräldrar, innan ett polisförhör.
b. Intervjuare som inte ställer frågor av suggestiv karaktär, det vill säga en intervjuare som inte har en bestämd uppfattning från början, som inte repeterar slutna, val/alternativfrågor, ja/nej-frågor eller frågor som antyder ett visst händelseförlopp.
c. Intervjuare som är tålmodiga, ickedömande och som inte skapar kravsituationer, där till exempel vissa svar belönas har störst möjlighet att få korrekta beskrivningar från barnet.
Grundläggande är också enligt Ceci och Bruck att den som förhör barn, har ett vetenskapligt förhållningssätt och hela tiden arbetar med alternativa hypoteser kring ett händelseförlopp.
I mitt kapitel tar jag också upp Ray Bulls Government´s memorandum of Good Practice Interviewing Children, som etablerades 1992-1993. Denna rekommendation för hur barn bör förhöras baseras på forskning också från en stark tysk forskningstradition inom området.
Ray Bull menar precis som Ceci och kollegor att barn helst bara bör förhöras en gång. Om barnet verkar oroligt i förhörssituationen bör intervjuaren undersöka om det hör samman med det barnet har berättat eller att det är själva förhörssituationen som skapar oro hos barnet. Om man kommer fram till att det är det senare alternativet som skapar oro hos barnet, bör förhöret direkt avslutas enligt Bull. Det är ett helt annat barnperspektiv än det Christianson säger sig företräda.