Regeringen låter arbetet med jämställdhetsmyndigheten ledas av någon från ett sekretariat som ofta ägnar sig åt smal ideologiproduktion.
Den 1 januari 2018 är det tänkt att den nya Jämställdhetsmyndigheten ska starta sin verksamhet. Till projektledare har regeringen utsett Kerstin Alnebratt. Hon ledde arbetet med Socialdemokraternas valanalys efter 2014 års val och "dyker ständigt upp i tunga S-sammanhang", som tidningen Arbetet formulerar det.
Alnebratt plockades från Nationella sekretariatet för genusforskning, där hon var föreståndare. På fredagen skrev Malin Lernfelt på Liberala nyhetsbyrån en kritisk betraktelse över sekretariatet och hur utnämningen kan komma att prägla den nya myndigheten. "Den typ av feminism och jämställdhetsarbete som främjas av Alnebratt och hennes kolleger är starkt dogmatisk och präglad av ett tydligt radikalvänsternarrativ", som Lernfelt formulerar det.
Det är lätt att instämma i mycket av Lernfelts kritik. Det måste inte vara ett misstag att utse just Alnebratt till ledare för planerandet av myndigheten. Inte heller säger verksamheten på sekretariatet nödvändigtvis något om hur myndigheten kommer att verka. Men det är indikationer. Och symtom på något större och rätt problematiskt.
Det finns en tydlig tendens i samtiden att de mest radikala snor taktpinnen och ges oproportionerligt stort inflytande.
Hur man uppnår jämställdhet i ett samhälle är en viktig fråga, men kontroversiell och svår. En socialdemokrat, en liberal och en konservativ betraktare skulle dra helt olika slutsatser. Det ges många vägval. Bara det gör det komplicerat att skapa en jämställdhetsmyndighet. Det blir inte lättare av att regeringen låter arbetet ledas av någon från ett sekretariat som ofta ägnar sig åt smal ideologiproduktion.
Det finns en tydlig tendens i samtiden att de mest radikala snor taktpinnen och ges oproportionerligt stort inflytande. Vi ser det i skolan. Vi ser det när bidrag fördelas till muslimska organisationer som figurerar med extrema företrädare och åsikter. Vi ser det när statliga museer plötsligt förvandlats till forum för normkritik och identitetspolitik. Och vi ser det inte minst i jämställdhetsfrågan, där debatten ofta har fått präglas av en akademisk genusretorik som omfamnas av några få procent av befolkningen.
Att detta sker under S-regeringar är mindre konstigt eftersom partitoppen av tradition tjusats av unga radikaler. När de ickesocialistiska partierna sedan tar över får allt försiggå ungefär som vanligt tills en ny S-generation kommer in och vrider samhället ytterligare ett snäpp åt det absurda.
Låt inte jämställdheten bli en fråga som kidnappas av radikala akademiker.