Riksdagsperioden 2014 – 2018 kommer nog att gå till historien som något av det mest sällsamma som svensk politik upplevt i modern tid.
Det började i december 2014 med den helt huvudlösa Decemberöverenskommelsen som innebar att de borgerliga partierna bestämde att landet under de kommande åren skulle styras av Vänsterpartiet. Riktigt så beskrevs inte Decemberöverenskommelsen men de borgerliga väljarna insåg vad som hade hänt.
Krisdemokraterna påstås sedan ha fällt Decemberöverenskommelsen men i praktiken gäller den fortsatt. Nu har även moderaterna börjat försöka distansera sig från den – med högst begränsad framgång.
Idag har Decemberöverenskommelsens konsekvenser tydliggjorts. I morse skrev Vänsterpartiets Ulla Andersson på SvD Brännpunkt om vad Vänsterpartiets överenskommelse med S+MP ska leda till. Några timmar senare bekräftade utredaren Ilmar Reepalu och civilminister Ardalan Shekarabi vad Ulla Andersson redan berättat.
Det är en smula sällsamt att höra hur Ardalan Shekarabi anstränger sig för att låta som en vänsterpartist. Det går hyfsat, men det är inte riktigt hans normala språkbruk vilket onekligen märks.
Entreprenören Dan Olofsson, som länge drivit en begåvad och sakkunnig debatt om ”vinst i välfärden” och vars trovärdighet baseras bl a på att han försvarar grundläggande demokratiska och marknadsekonomiska principer men inte något egenintresse, återkommer idag igen i denna debatt:
Så här skriver han bl a om Reepalus utredning och påståendet att de privata välfärdsföretagen kommer att avvecklas om hans dvs Vänsterpartiets utredningsförslag förverkligas:
Jag har känt Ilmar Reepalu i närmare 30 år och han är också ordförande i ett av mina företag. Jag kan inte tänka mig att han medvetet ljuger. Förklaringen ligger i att hans utredning inte gjort några konsekvensanalyser av betydelse, vilket är en fatal brist. Han vet inte vad som kommer att hända med företagen och då kan han gissa på vad som helst. Härtill är han kunnig inom mycket, men företagsekonomi tillhör inte hans starkaste sidor, varför jag tror att han har svårt att göra egna analyser av konsekvenserna kring vad som händer med företagen om hans vinsttak införs.
De privata välfärdsföretagen levererar minst samma kvalité som de offentliga för varje använd skattekrona. Att de inom ramen härför också generar vinst är mycket positivt av skäl som här nämnts.
Visst kan det vara svårt att mäta kvalité som har med bemötande och engagemang att göra. Men det är just därför vi medborgare ska ha valfrihet, för om vi upplever att bemötandet är dåligt ska vi kunna välja en annan leverantör.
Inget är så bra att det inte kan bli bättre. Vägen framåt torde ligga i att tillvarata och utveckla de fina resurser som finns såväl hos offentliga som privata leverantörer, att vi medborgare ges rätt att välja leverantör istället för att politiker ska tvinga oss att ta det alternativ de valt för oss, att det offentliga utvecklar sin förmåga att upphandla och följa upp kvalité samt att vi nationellt har såväl riktlinjer som stödfunktioner som gör att alla får tillgång till en bra välfärd som drivs kostnadseffektivt.
Det finns ingen seriös argumentation som kan vederlägga Olofssons resonemang. Men har man Ulla Anderssons grundläggande socialistiska utgångspunkt är det givetvis naturligt att företagsamheten på sikt ska avskaffas inte bara på detta område.
