Med anledning av gästinlägget Systematiskt bruk av konverteringar för asyl (4/5), har följande kommentar inkommit:
På Svenska Dagbladets ledarsida (4/5-17) kunde vi nyligen ta del av Merit Wagers tankar om ett systematiskt bruk av konverteringar, där tesen som drivs är att personer som får avslag på sin asylansökan greppar ett sista halmstrå genom att konvertera till den kristna tron. I ledartexten kunde vi läsa om ett långvarigt missbruk av religiösa konverteringar.
Många av oss präster, pastorer och församlingsaktiva som haft förmånen att arbeta med nyanlända förvånades nog över Wagers resonemang. Låt mig försöka bringa klarhet kring de rekommendationer jag som präst inom EFS (som är en missionsrörelse inom Svenska Kyrkan) fått för arbetet med dop av asylsökande.
Flera samfund har rekommendationer som betonar det viktiga med att tydliggöra skillnaden mellan en asylansökan och ett dop. Att en person är döpt, eller medlem i en kristen församling, är inte en garanti för att få stanna i Sverige. Det är Migrationsverket, och inte Svenska Kyrkan eller något annat samfund, som fattar beslut om en persons asylansökan.
Samtidigt klargörs, under samtalen med en asylsökande, också allvaret med att konvertera. För en person som kommer från en muslimsk familj, klan eller region är en konvertering inte en privatsak, utan bokstavligt talat en fråga om liv och död. Flera av de personer jag har varit i samtal med har även i Sverige mött hot från andra landsmän i Sverige på grund av sin konvertering. Några har även fått ta emot hot från sitt hemland när det blivit synligt via Internet att de blivit del av den kristna gemenskapen.
En konverteringsprocess sker långsamt. Rekommendationer jag som präst fått är att låta en individ vara del av församlingsgemenskapen i sex-tolv månader innan ett dopbeslut kan tas. Parallellt med att personen ska delta i församlingsgemenskapen ska regelbunden dopundervisning ske. Först efter en längre tid och avslutad dopundervisning kan dop ske.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härSlutligen en kort kommentar om att en person efter ett avslag plötsligt konverterar från islam till kristen tro. Flera personer, inte bara asylsökande, vittnar om hur de febrilt söker efter Gud när allting rasar och hur de mitt i sitt kaos möter Gud. Frågan blir då snarare varför ska vi ta en asylsökandes erfarenhet av ett möte med Jesus på mindre allvar än någon annan persons?
Problemet är kanske inte främst ”falska konverteringar” (det är nog ingen kyrka som är intresserad av dem) utan det svenska synsättet på religion. Bristen på förståelse för kristen tro gör att jag vid flertalet förhör som jag suttit med i hört Migrationsverket fråga efter exempelvis namnen på de tre vise männen och Jesu lärjungar, hur den asylsökande uppmanats citera bibelord och återge berättelser om personer från Gamla testamentet. Den förenklade och snäva syn på vad det innebär att vara kristen liknar på så många sätt dåtidens husförhör där fokus var på att kunna säga de rätta svaren. Ett husförhör som flertalet församlingsledare och församlingsaktiva blivit underkända i.
Det svenska synsättet visar på en allvarlig okunskap. En asylsökande som blivit döpt och återvänder till sitt hemland har genom dopet i sig ökat risken för att bli utsatt för tortyr och förföljelse. Dopet i sig gör att personen riskerar att bli dödad. För en asylsökande är tron en fråga som rör liv och död. Låt oss därför ta frågan på större allvar och med stor ödmjukhet!
Christoffer Abrahamsson är präst i Betlehemskyrkan Stockholm
Merit Wager svarar: Christoffer Abrahamsson, präst i Betlehemskyrkan Stockholm, kommenterar min text från den 4 maj och skriver bland annat om ”Merit Wagers tankar om systematiskt bruk av konverteringar” och om att jag ”driver någon form av tes”. Men i min text handlar det inte om mina ”tankar” eller om någon ”tes”.
I min text citeras en anställd vid Migrationsverket som berättar om en församling som i tolv år låtit döpa asylsökande muslimer som aktivt hämtats från sina boenden till aktiviteter i församlingen. Som, när de kunnat visa intyg på sin nyvunna kristna tro, kunnat använda konverteringen som skäl för att försöka få stanna i Sverige när asyl- och skyddsskäl saknats. En annan anställd vid Migrationsverket skrev, efter att ha läst artikeln:
”Att falskeligen konvertera är bara ett av många verktyg i verktygslådan för den som vill få asyl trots avsaknad av asylskäl. Missbruket och fuskandet inom asylsystemet är enormt, och satt i system. Inom vissa grupper är det ett standardagerande att konvertera. Det är alltså inget som någon hos oss höjer några ögonbryn över, utan helt ”vanliga” ärenden, där alla inser att man konverterat endast för att få uppehållstillstånd. Samtidigt står handläggaren handfallen. Eftersom domstolarna godtar sådant här så måste vi också göra det.”
Några ”generella åsikter” har inte presenterats, utan det är just anställda vid Migrationsverket som har berättat om sina erfarenheter. På samma sätt som Christoffer Abrahamsson berättat om sina erfarenheter. Han kan knappast på allvar mena att den som ger en annan bild av konvertering från islam till kristendomen under asylprocessen eller efter att den är avslutad, inte skulle ha rätt för att det inte stämmer överens med hans åsikt och vetskap. Den enes ord är inte starkare än den andres. Den enes verklighet är bara en helt annan än den andres. Verkligheten är inte svart eller vit, den är oftast både och.
På samma sätt som det går att läsa och förstå vad Christoffer Abrahamsson skriver, borde det gå att läsa och förstå det jag skriver och det som anställda vid Migrationsverket berättar. Det ena utesluter inte det andra. Jag tror att Christoffer Abrahamsson är uppriktig i det han berättar. Jag vet att de anställda vid Migrationsverket är uppriktiga i sina berättelser.
Jag instämmer i Christoffer Abrahamssons slutord: ”Låt oss ta frågan på större allvar och med större ödmjukhet!”
Merit Wager
