Moderaterna har som mål att halvera sysselsättningsgapet mellan utrikes och inrikes födda, störst i Europa. Förra året var sysselsättningsgraden för inrikes födda 84,8 procent i åldrarna 20-64, enligt Eurostat. För utrikes födda 68,4. Gapet är med andra ord 16,4 procentenheter.
M:s sysselsättningsmål är inte orimligt. Tvärtom. Men även om gapet halverades skulle det fortfarande vara större än snittet i EU. Målet är alltså ganska lågt satt.
Dessutom är sysselsättning en måttstock som är överdrivet smickrande för svensk arbetsmarknadspolitik. Som sysselsatt räknas den som har arbetat en timme under mätveckan, är tillfälligt frånvarande eller har beredskapsarbete och liknande. Såväl sjukskrivna som deltagare i en lång rad arbetsmarknadspolitiska program kategoriseras alltså som sysselsatta.
Sverige har under decennier tillhört länderna med högst sysselsättning i Europa. Till stor del beror det på att svenska kvinnor i hög grad ingår i arbetskraften. En förklaring är också den så kallade aktiva arbetsmarknadspolitik som Moderaterna historiskt bekämpat till förmån för riktiga jobb och egen försörjning.
Andra mått tecknar en dystrare bild av det arbetande Sverige. I syfte att granska sjukförsäkringens funktionssätt har Försäkringskassan tagit fram en modell för att beräkna hur stor andel av olika befolkningsgrupper som kan anses ”försäkrade”. Med det menas att de har haft arbete i tillräcklig grad för att ha rätt till sjukpenning. Måttet förändras över tid, men i princip kan man säga att som försäkrad räknas den som hade en arbetsinkomst på cirka 170 000 kronor år 2014, eller motsvarande inkomst tidigare. Det är en nivå som inbegriper de flesta låglöneyrkena, men exkluderar tillfälliga påhugg och åtgärder. Det motsvarar en månadslön på ungefär 14 000 kronor. (Se Socialförsäkringsrapport 2017:7, ”Sjukfrånvaro efter invandring”)
Med Försäkringskassans mått ökar klyftan. Andelen som har jobb, eller åtminstone tidigare har jobbat ihop tillräcklig sjukpenninggrundande inkomst, bland utrikes födda är 53 procent, i åldrarna 19-64. Motsvarande andel bland inrikes födda är 77 procent. Gapet är 24 procentenheter stort. Ungefär hälften av invandrarna i arbetsför ålder klarar med andra ord inte av att försörja sig själva genom arbete.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härFrågan kan kompliceras ytterligare. Moderaterna har länge förespråkat försörjningskrav vid viss invandring. Men vem är egentligen försörjd? Normalt lägger man kravet på en nivå som ska förhindra social dumpning.
Men ur ett strikt statsfinansiellt perspektiv är det inte tillräckligt. I en välfärdsstat av skandinaviskt snitt finns ett stort mått av omfördelning, från dem som har mer till dem som har mindre. Tre femtedelar av befolkningen, grovt räknat, betalar mindre i skatt än deras andel av de offentliga tjänsterna. Mediansvensson är med det synsättet faktiskt en belastning. (Se Långtidsutredningen 2003, bilaga ”Fördelning ur ett livscykelperspektiv”, SOU 2003:110)
En människa är en resurs, och inte ett problem. Ett ekonomiskt mått på en människas bidrag till samhället kommer aldrig att vara rättvisande. Vi välkomnar en nyfödd, oaktat dess prognos på arbetsmarknaden.
Men för dem som ansöker om rätt att bosätta sig i Sverige är det inte orimligt att vi gör en kalkyl över det förväntade utfallet på den offentliga ekonomin. Finner vi att plus och minus inte går ihop, får vi fundera på hur vi bäst kan förändra systemen eller reglera inflödet.
Det moderata måttet på lyckad integration har historiskt varit ett riktigt jobb. Det är ändå ett generöst mått. Många som har jobb och betalar skatt utgör likväl en ekonomisk förlust för det offentliga. Moderaternas syn på frihet och egen försörjning talar snarast för en skärpning av kraven.
