Hon är en av dem som dröjer sig kvar för att få ställa en fråga efter en föreläsning om migration och integration. Kvinnan berättar att hon är volontär som tränar språk med invandrade. Tio personer har hon och den andra volontären i sin grupp, och de träffas en gång i veckan under två timmar. Ingen av dem har någon pedagogisk utbildning, utan gör så gott de kan. ”Men jag håller nästan på att gå under av frustration”, säger hon. ”Jag måste tro att det gör någon nytta, att de lär sig svenska. Jag måste tro att det leder till att de kan få ett jobb, men jag vet inte vad jag ska säga till dem. Jag vill ju inte lura dem.”
Hon är långt ifrån ensam i sin frustration, sin plikttrogenhet och sin omsorg. Det är ett stort arbete som pågår i det svenska civilsamhället, långt ifrån den hetsiga politiska debatten som präglas av lika stora mått grinighet som grälsjuka. Och hon sammanfattar den stora knäckfråga vars svar kommer att prägla vårt land under överskådlig tid: får vi in dem som har kommit på arbetsmarknaden? Vi öppnade dörren, nu står de i farstun. Men trösklarna vidare in till arbetsmarknad och bostadsmarknad är mycket höga. Kvar i hallen växer frustrationen, utanförskapet, problemen, kostnaderna och konflikterna.
Vi får komma på studiebesök. Åtta vuxna, fem kvinnor, tre män. Tre huvudsakliga språkgrupper; somalier, arabisktalande och afghaner. De två volontärerna är pensionärer. Förhållningsreglerna är få: ingen politik eller religion får diskuteras, men i övrigt är de fria att lägga upp konversationsstunden som de vill.
De får läsa en nyhetstidning med kortfattade nyheter. De läser notiserna högt, och återger sedan innehållet så gott de kan. Det tycks vara precis så svårt man kan tänka sig att det är att möta ett helt nytt språk alldeles i början. Uttalsljuden främmande, stavningen svårartikulerad. Det som förvånar är inte att det går knaggligt, utan att de som sitter runt bordet är personer som enligt uppgift har varit i Sverige i minst tre, fyra år, och har deltagit i SFI-undervisning. De borde ha kommit längre. Till att kunna göra sig förstådda i en anställningsintervju är det ljusår för de flesta av dem. Somliga tycks nedstämda och lite slitna. Det är begripligt.
När vi går ifrån språkgruppen, bär vi med oss mängder av frågor, som vi inte kan få svar på. Hur har deras tid i Sverige hittills sett ut? Vilka har de mött? Hur påverkade är de av det de har varit med om? Känner de oro för kvarvarande släktingar? Hur ser deras ambitioner ut – hur långt vågar de drömma? Är de nyfikna på Sverige, eller har intresset svalnat? Hur många av dem har en yrkesidentitet i sitt förflutna, och hur mycket skulle krävas för att aktivera den i Sverige? Hur ser deras försörjning ut, är det enbart olika typer av försörjningsstöd eller arbetar någon av dem svart? Hur ser deras barn på framtiden?
Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag omfattar personer som har fyllt 20 men ännu inte 65 år och har uppehållstillstånd som flykting, kvotflykting, skyddsbehövande eller är anhörig till någon av dessa. Personer som fyllt 18 men inte 20 år och saknar föräldrar i Sverige har också rätt till dessa insatser. Tanken bakom var att underlätta samarbetet mellan olika myndigheter, och underlätta processen för den nyanlände att hitta arbete, bostad, barnomsorg, utbildning och försörjning.
Efter att den nyanlände beviljats uppehållstillstånd ska Arbetsförmedlingen träda in så fort som möjligt för att hålla etableringssamtal. Därefter utarbetas inom två månader från det att uppehållstillstånd givits en etableringsplan efter den nyanländas specifika egenskaper och preferenser. Som regel ska planen omfatta en heltid motsvarande 40 timmar per vecka, omfatta högst 24 månader och innehålla SFI, samhällsorientering, arbetsförberedande aktiviteter eller arbetsmarknadspolitiska program.
I och med den nya lagen övertog Arbetsförmedlingen det samordnande ansvaret från kommunerna. Andelen som befinner sig i arbete eller utbildning 90 dagar efter avslutad etableringsplan var i mars i år 33 procent. Det inkluderar sådana som befinner sig i eller erhåller utvecklingsanställning, trygghetsanställning, lönebidrag, offentligt skyddat arbete (OSA), särskilt anställningsstöd, instegsjobb, yrkesintroduktion, nystartsjobb eller särskilt nystartsjobb. Det inkluderar även dem som har fått tidsbegränsad anställning, är deltidsarbetslös, timanställd, är ombytessökande hos Samhall, deltar i annan utbildning än arbetsmarknadsutbildning, har utbildningskontrakt, har startat eget eller fått tillsvidareanställning.
75 625 personer var i slutet av mars i år inskrivna i etableringsuppdraget hos Arbetsförmedlingen. 58 procent av dem är män. Ungefär en tredjedel är i åldern 30–39 år. 23 214 personer har en utbildningsnivå som inte är i nivå med svensk grundskola. 18 500 har en eftergymnasial utbildning på mer än två år. I den senare kategorin omfattas även de med forskarutbildning.
I veckan kallade arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson till presskonferens för att uttrycka sitt stora missnöje med Arbetsförmedlingens sätt att sköta sitt jobb, även om hon paradoxalt nog hävdade att hon alltjämt har förtroende för den som leder verksamheten. Statsrådet har vid flera tillfällen talat om att tiden det tar innan nyanlända kommer i jobb, måste kortas. Det uttalade målet är två år. Hittills har det tagit i snitt åtta år innan hälften av alla flyktingar som kommer till Sverige har etablerat sig på arbetsmarknaden. Och utvecklingen tycks gå åt fel håll. Enligt SCB:s senaste siffror tar det numera nio år för hälften av alla nyanlända att få ett jobb.
Tankesmedjan Fores har ända sedan reformen sjösattes, återkommande utvärderat dess effekter och lyft både framgångsrika och misslyckade exempel. På ett seminarium de arrangerade i början av året kommenterades etableringssystemet av Svenskt Näringsliv, LO och IFAU.
Inläggen var föga överraskande. Ingen ser några Alexanderhugg, alla ser magnituden av problemet. Facket försvarar lönestrukturerna, forskningen pekar på betydelsen av vad som händer den första tiden i landet. Från Svenskt Näringsliv var tonen mer allvarsam. Modellen som Sverige arbetar utifrån, att slå ut låglöneyrken och höja ingångslöner, är en farlig väg att gå, menade nationalekonomen Jonas Frycklund, inte minst med tanke på att hälften i etableringsuppdraget saknar gymnasiekompetens. ”Ett gigantiskt experiment i fel riktning”, sade han.
Och på konversationsträffarna kämpar de som omfattas av experimentet på. Jag måste tro att det leder till att de kan få ett jobb, säger volontären. Vad blir svaret från dem som äger makten över systemen?
Tove Lifvendahl är politisk chefredaktör
Medförfattare: Charlie Winge, praoelev
