I valet till norska stortinget 2009 fanns det inget borgerligt regeringsalternativ. Den borgerliga regeringens förlust 2005 hade inte lett till att en ny borgerlig allians fanns som utmanade den rödgröna koalitionsregeringen ledd av Jens Stoltenberg.
Valresultatet blev att den rödgröna regeringskoalitionen under ledning av Arbeiderpartiet och Jens Stoltenberg valdes om, med 86 platser i Stortinget mot den borgerliga oppositionens 83. I detta jämna val fälldes avgörandet av att Venstre med 3,8 procent hamnade under fyraprocentsspärren och därmed åkte ur Stortinget.
Inför stortingsvalet 2013 utlovade de borgerliga partierna inklusive Fremskrittspartiet att en borgerlig majoritet skulle leda till en borgerlig regering.Valresultatet blev en stor framgång för det borgerliga blocket (Høyre, Fremskrittspartiet, Kristelig Folkeparti och Venstre), som fick 96 mandat mot de rödgröna partiernas 72 (Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti). En så stor majoritet har inget av blocken haft efter andra världskriget. Arbeiderpartiet gjorde sitt näst sämsta stortingsval sedan 1924, och Senterpartiet och Sosialistisk Venstre gjorde bägge sina sämsta stortingsval någonsin. Høyre blev valets vinnare med en framgång på 18 mandat. Venstre tog sig över fyraprocentsspärren för tilldelning av utjämningsmandat och fick med det en framgång på sju mandat.
I september är det stortingsval igen. Hur det går är svårt att förutspå. Den borgerliga minoritetsregeringen H + Frp hotas av att i synnerhet Kristelig folkeparti överväger en alternativ regeringskonstellation – dvs med Arbeiderpartiet. Hur det går vet vi först när valet är sluträknat.
Men ska man dra någon slutsats av de norska erfarenheterna så är det att om det inte finns en borgerlig allians – och i Norge har det alltså handlat om att Frp på samma sätt som SD nu spelat upp för en borgerlig regering i Sverige med SD-stöd – så stärks det alternativa blockets chans att få regera.
Kanske siktar Annie Lööf nu inte på nästa års val utan på det därpå kommande valet 2022 då distansen till SDs historiska rötter minskat ytterligare - förutsatt att SD fortsätter den politiska kurs man nu slagit in på.
Om det blir så är inte möjligt att veta idag – ytterkantspartier som får politisk makt brukar inte belönas av väljarna.
Men sannolikheten för en fortsatt S+Mp+V-regim i Sverige efter nästa års riksdagsval tycks nu ha ökat.
Tanken att SD plötsligt skulle försvinna från den politiska kartan tycks högst orealistisk. SD lär finnas kvar framöver precis som Frp kommer finnas kvar i norsk politik. Frp var dock inte ett parti med nazistiska rötter utan i grunden ett skattemissnöjesparti som sedan blev liberterianskt innan Carl I Hagen såg till att utnyttja norsk misstro mot invandringen.
Alltså likheter och olikheter.
Till bilden ska såklart också fogas att något eller några partier kan trilla ur riksdagen i september nästa år precis som Venstre gjorde 2009.
