Extrema ideologier vinner mark i Frankrike. Men problemet är inte franskt utan europeiskt. I länder som Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Ungern och Polen ser vi hur de demokratiska värdena stundtals åsidosätts. En del hävdar då att dessa länder kom med i EU för tidigt. Inget kunde vara mer fel, skriver Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker.
I dag, söndag, går den andra omgången av det franska presidentvalet av stapeln och trots att mycket pekar på att den liberala mittenkandidaten Emmanuel Macron vinner finns det mycket att oroas över. Den centrala striden har inte varit en traditionell politisk konflikt utan snarare att den liberala demokratin utmanas av extrema krafter. Nu behöver de demokratiska krafterna över hela Europa ta ett samlat grepp för försvaret av vår demokrati.
I Frankrike har vi sett hur extrema ideologier från olika delar av det politiska spektret vunnit mark. Tillsammans fick den nationalistiska Marine Le Pen och den uttalade kommunisten Jean-Luc Mélenchon över 40 procent i den första omgången av presidentvalet. Det är två kandidater som på var sin kant försöker återuppliva gamla maktstrukturer och en misstro mot rättsstaten samtidigt som de romantiserar kollektivistiska värden.
Förutan det kalla krigets tydliga motsättning mellan demokrati och förtryck har det blivit lättare att tänja politikens och demokratins gränser inom det tidigare Västeuropa. Men det är mer än ett franskt problem ett europeiskt. I länder som Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Ungern och Polen ser vi hur denna konflikt är än tydligare och hur demokratins värden stundtals åsidosätts.
Det är viktigt att förstå att demokratin är ung i dessa länder; under de många decennier som det kommunistiska förtrycket präglade Öst- och Centraleuropa kunde inte gamla tiders värderingar utsättas för den moderna upplysning vi har sett i övriga Europa. Det fanns inget utrymme för kritik eller debatt. Det skapar ett större utrymme att nu relativisera betydelsen av demokratins och rättsstatens institutioner.
Länder är samhällen och mycket större än regeringar och politiska majoriteter som är tillfälliga. Polen, Slovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien kommer att utvecklas vidare i en demokratisk process om vi låter dem stanna inom EU-samarbetet och bli granskade mot den standard som gäller fria samhällen.
Vi ser det från Polens norra gräns till Bulgariens södra. I Rumänien ser vi hur den socialdemokratiska regeringen driver en antizigansk politik samtidigt som de i februari i år försökte legalisera korruption för upp till en halv miljon kronor. I Ungern fortsätter Viktor Orbán att testa gränser och urholka rättsstatens och det öppna samhällets oberoende institutioner. I Slovakien en statsminister som öppet formulerar och söker vinna väljare på rasism. I Polen en regering som vill att den politiska makten i en revansch på historien ska överordnas domstolar och medier. I Bulgarien ser vi korruption och rysk påverkanspolitik genom den gamla tidens maktstrukturer.
En del hävdar nu att dessa länder kom med i EU för tidigt eller att vi behöver markera genom att slänga ut dem ur den europeiska gemenskapen. Inget kunde vara mer fel.
Dessa länder har inte varit demokratier i ens 30 år. Det är sant att demokratin och dess institutioner inte har satt sig men det är just det som gör grundvalarna för den Europeiska unionen så betydelsefulla. Ett medlemskap i EU är en uppstärkning och en inramning av rättsstat och demokratisk sammanhållning. Hade dessa länder inte varit medlemmar hade de varit offer för parallella skeenden som dem vi i dag ser i Ukraina, Vitryssland och Moldavien. Vi hade kunnat se ryska militära operationer i Bulgarien som riktade attacker och direkta hot mot Rumänien eller Slovakien.
I sanning är det länder som i över 40 år på grund av slutenhet och planekonomi rånades på sin möjlighet till modernisering och öppenhet. Det vi behöver göra nu är att med tydlighet visa att stegen måste gå framåt, samtidigt som vi inte utesluter eller isolerar dem. Det finns inget som skulle spela Moskva eller nationella anti-demokratiska krafter mer i händerna än att driva dessa länder i armarna på en gemenskap baserad på rättslöshet och obskyr maktutövning där staten och det nationella överordnas demokratin och människors rätt.
Låt oss inte glömma bort att länder som Italien, Spanien, Grekland och Portugal var diktaturer så sent som på mitten av 1970-talet. Deras transformation gick inte över en natt och till denna dag ser vi hur dessa länder från tid till annan har en mindre principiell syn på den liberala demokratin än exempelvis norra Europa. När motsvarande strömningar av det slag som vi ser i länderna i Central- och Östeuropa också påverkar ett land som Frankrike visar det på allvaret i den utmaning som vi står inför.
Det förringar inte vårt ansvar eller situationens allvar. Det demokratiska Europa är hotat genom inre och yttre fiender till demokratin. Det är tydligt när extremister som vill nedmontera den liberala demokratin åtnjuter över 40 procent av väljarnas stöd i Frankrikes första presidentomgång. Likaså är det tydligt när Rumänien söker legalisera korruption eller Ungern stänga fristående universitet. Grundproblemet är att demokratins värden för allt för många väljare och makthavare framstår som relativa. Nu krävs aktion och långsiktighet.
För det första måste vi visa att demokratins grundvalar är absoluta värden som måste respekteras. Det går inte i ena fallet att se mellan fingrarna för totalitära idéer och populistisk politik för att i det andra fallet fördöma den. Både Le Pen och Mélenchon hotar republikens grundläggande värden och ska behandlas därefter i den politiska debatten. Detsamma gäller Ungerns konservativa Fidesz och Rumäniens socialdemokratiska Partidul Social Democrat. Oförmågan att se de gränslinjer som måste dras för att värna demokratin handlar om större värden än partipolitik och ursäktas inte av någon politisk inriktning.
För det andra behöver vi alla förstå att slaget om demokratin och rättsstatens ideal är en lång resa. Den slutade inte 1991 eller i dag och heller ej i morgon. Bakslag för demokratins ideal har skett gång på gång i vår historia men endast när vi inte kan vända dem till framgångar har vi förlorat. Mer måste investeras i framtida generationer i våra unga europeiska grannländer liksom i vårt eget land och utbyte över gränserna är fundamentalt för att bygga ett starkare EU. De som tror att vi skyddar den europeiska demokratin genom att utesluta medlemsländer i EU eller sätta dem på undantag stärker bara mörkrets krafter och spelar Putin i händerna.
För det tredje behöver vi flytta fram och förstå vikten av den Europeiska unionen. Det är inom EU som demokratins ramverk stärks och det är med samarbete vi kan stärka det över hela Europa. Detta varken kan eller ska vara kravlöst men det behöver vara konstruktivt.
Det vore en svår tid för Frankrike med sämre ekonomi och mer motsättningar om Marine Le Pen vinner valet men det vore inte slutet på den franska republiken. Länder är samhällen och mycket större än regeringar och politiska majoriteter som är tillfälliga. Polen, Slovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien kommer att utvecklas vidare i en demokratisk process om vi låter dem stanna inom EU-samarbetet och bli granskade mot den standard som gäller fria samhällen. Vill vi att demokratin ska vinna får vi inte låta mörkrets krafter ta hem segern genom att lämnas för sig själva.