Ivar Arpi: Västvärldens självhat urholkar demokratin

GÄSTLEDARE

När Ayatollah Khomeini från sin sjukbädd utfärdade en fatwa mot Salman Rushdie år 1989 slöt de flesta svenska debattörer och kulturskribenter upp bakom författaren. På den tiden var Jan Myrdal ensam när han kallade Rushdie för ”maktens hjon” som gick i fronten för ”västvärldens krig mot islam”. Yttrandefriheten och det sekulära samhället försvarades närmast mangrant.

Nästan 20 år senare tecknade Lars Vilks sin rondellhund. Av vänstern – akademiker, journalister och kulturskribenter – fördömdes den nästan unisont. I dag har fatwan internaliserats på svenska universitet, kultursidor och i statliga utredningar. Tanken om en islamofobisk västvärld har slagit rot. I sin bok
Ljusets fiender – Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (Timbro) visar Johan Lundberg hur ställningstaganden som Myrdals inte längre är en avvikelse, utan snarare tillhör den ideologiska mittfåran.

Men att delar av det svenska etablissemanget relativiserar totalitära ideologier är ingenting nytt, skriver Lundberg. ”Solzjenitsyn får inte bli den enda rösten från Sovjet, ej heller får han bli en slutstation i diskussionen om socialismen”, skrev
DN:s dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz 1974, i en sågning av Alexandr Solzjenitsyns
Gulag
arkipelagen. En uppdatering av tredje ståndpunkten som var särskilt vanlig på 1950-talet, där man vägrade välja sida mellan västvärldens liberala demokratier och Sovjetunionens kommunism. Visst, det ansågs hemskt med sovjetiska arbetsläger, men var livet verkligen så mycket bättre i USA eller Sverige? Tredje ståndpunkten finns ännu kvar i denna form. När Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater 2011 – Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt – fick frågan om vilket land som var mest demokratiskt av Kuba och USA förmådde ingen av dem ge ett rakt svar.

Sedan terrorattentaten i Norge 2011 har spaltmeter ägnats åt att fördöma Anders Behring Breivik, liksom att finna de ideologiska spåren i hans tankevärld. Men vad hände när Mohammed Merah mördade judiska barn och franska soldater i Toulouse 2012? Göran Greider, exempelvis, skrev: ”Mohammed Merah – söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka” (
Dala-Demokraten 23/3 -12). Merahs dåd berodde inte främst på hans ideologi, ska man förstå, utan var ett naturligt resultat av rättmätig frustration och desperation. Det skulle varken vara rumsrent eller befogat att resonera så om Breiviks drivkraft eller om nynazister. Helt enkelt för att de flesta är eniga om att de drivs av ideologi. Varför är det så svårt att se att samma sak gäller vänsterextremister och neofundamentalistiska terrorister?

Hur kommer det sig att våldsdåd och extremism från vänsterhåll inte skapar skarpare reaktioner? Kanske är det för att vänsterextrema åsikter finns i etablissemangets mittfåra, menar Lundberg. Göran Greider gillar Lenin, det gör Åsa Linderborg också, och när det gäller Stalin har hon förvisso svårt för honom men ”försvarar komplexiteten”. I en debatt på PK-klubben tidigare i år ville hon mer eller mindre förbjuda Jasenko Selimovic att yttra sig efter Jonas Hassen Khemiris text. Kajsa Ekis Ekman skriver om sin förälskelse i kravaller och Venezuelas socialistiska revolution, Sara Stridsberg tycker att man bör tolka
SCUM-manifestet av Valerie Solanas bokstavligt och Mattias Gardell försvarar terrororganisationer och kallar fascistliknande Muslimska brödraskapet för ”folkhemsislam”. För att nämna några av dem som regelbundet gör skumma ställningstaganden.

Johan Lundberg visar i
Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islamism gjort gemensam sak, eller i alla fall delar vissa målsättningar. Att det går så smidigt beror på att islamismen har mer gemensamt med marxism-leninism och fascism, än med den faktiska religionen islam. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister, framgår i
Ljusets fiender. Den gemensamma målsättningen är att slå tillbaka mot vad organisationerna uppfattar som västvärldens och majoritetssamhällets krig mot islam, icke-vita och förorten. Därför kunde Fatima Doubakil, styrelseledamot i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) och initiativtagare till hijabuppropet, bjuda in Munir Awad och Ali Berzengi till ett seminarium 2010 tillsammans med Mattias Gardell. Berzengi hade 2005 dömts för att ha samlat in runt en miljon kronor till islamistiska terrorister i Irak. Samma Munir Awad dömdes 2012 till tolv års fängelse i Danmark efter att ha planerat ett terrorattentat mot Jyllandsposten. Doubakil själv är även knuten till organisationen Charta 2008 som tar dömda terrorister i försvar, bland annat Munir Awad, vilket Per Gudmundson skrivit om tidigare på denna ledarsida. MMRK vill tillåta mänskliga rättigheter – så länge de stämmer överens med sharialagar. I Charta 2008:s styrelse sitter Mattias Gardell, den statligt anställda religionsprofessorn. MMRK samarbetar nära med Afrosvenskarnas Riksförbund vars talesperson är Etembwa Sabuni, som i sin tur även är ledamot i MMRK. Rörigt? Det finns många fler exempel i Ljusets fiender som även drar kopplingar mellan nämnda organisationer och Pantrarna, Megafonen, Forix och Ibn Rushd. Fler än Johan Lundberg borde nysta i den härvan.

På Lagercrantzs
tid slätade man över kommunismens totalitära förtryck. Så har vi förändrats sedan Khomeinis fatwa, via Vilks rondellhund till en ny tredje ståndpunkt, menar Lundberg. I dag är det även neofundamentalistisk islamism som ursäktas. De islamistiska terroristerna riktar ett anklagande finger mot västvärlden: ”Detta är straffet för era synder!” Och kulturvänstern sväljer beredvilligt skulden. Offren för terrorn framställs som förtryckarna, och gärningsmännen som offren. Det är den nya arvssynden som tar form. Vi måste göra bot och bättring för att slippa straffas.

Ivar Arpi är frilansskribent.