Johanne Hildebrandt: Filtrerad bild av det svenska klansamhället

Kolumn | Vikingaliv

Sigrid Storråda var gift med två kungar, Erik Segersäll och Sven Tveskägg. En friare brände hon inne på sin gård, förhandlingarna om äktenskap med den norske kungen Olav Tryggvason bröt samman när Sigrid ville behålla sin hednatro. Kristne Trygveson slog då henne i ansiktet och kallade henne ”hundan hedning.” Sigrid förklarade att det där skulle han få ångra. Hon gifte sig i stället med Sven Tveskägg som sedan gjorde slut på Tryggvason i slaget vid Svolder år 1000.

Som mor till bland annat Olov Skötkonung och Knut den store måste Sigrid ha varit en av 900-talets mäktigaste kvinnor, om hon nu funnits. Saken är omtvistad trots spår efter hennes levnad. De fornnordiska sagorna nedtecknades dock av kristna män ett par hundra år efter hennes levnad. Varför skulle de lyfta fram en hedning, som dessutom var kvinna, om det inte gynnade deras egen sak? Historien skulle vara någonting enastående, om den bara var sann, som Tolstoj uttryckte det.

Var tid läser in sina egna värderingar i historien och formar den efter sina egna syften, oavsett om det gäller nationalism, religion, att legitimera makt eller promota kompisar. Vi kan dessutom knappast förstå hur människorna tänkte och resonerade för tusen år sedan.

Den nyöppnade utställningen Vikingaliv på Djurgården i Stockholm säger sig förmedla historiska fakta, fantasi och spännande berättelser. Arkeologer kallar det en turistfälla, men att det inte funnits en vikingaattraktion åt turister förr är bedrövligt. Att det var ett privat initiativ gav hopp om en ickepolitisk korrekt utställning bortom kulturdepartementets identitetspolitik som via anslag styr museer in på etnicitet, kön och sexuell läggning.

Vikingarna må ha offrat människor, satt ut nyfödda barn i skogen, haft slavar och tjänat silver på mord och plundring, men det var ett samhälle med stort mod och rörlighet som förtjänar en gedigen beskrivning.

Huvudattraktionen för de 190 kronorna är en åktur genom ”Ragnfrids saga”, en så kallad stark kvinna. När Harald nästan supit bort gården hon ärvt, sparkar hon ut honom på en handelsfärd som snart förvandlas till ett lönsamt plundringståg. Han återvänder med silver, gården är räddad och berättelsen avslutas med ett stort gille. Det finns minst sagt vissa luckor i berättelsen men förmodligen hade det blivit dålig stämning om Harald återvänt hem med ytterligare en fru, trots att det kunde ha varit fullt möjligt. Att det utblottade vikingaparets största fasa skulle vara att dottern inte skulle få gifta sig av fri vilja är också förvirrande. Folk i ätt/klansamhällen brukar ha en mer pragmatisk syn på den saken.

Själva utställningen är mer faktabaserad. Historikern Dick Harrison berättar om olika ämnen på dataskärmar och det finns en yxa och ett svärd att titta på. Det är mindre än väntat, men snyggt, och säkert kommersiellt gångbart. Ett sätt att tjäna pengar på vikingavurmen som sveper över världen, och det är väl gott så.

Vem som ska beskriva den ofiltrerade historien om denna epok, i all sin brutalitet och leda, återstår dock att se. Måhända vill vi inte ens veta. Religiösa klansamhällen där krigare belönas i eftervärlden är inte direkt populära nuförtiden.

JOHANNE HILDEBRANDT är författare till romansviten ”Sagan om Valhalla”, varav två böcker bygger på Sigrid Storråda.