Den nya politiska kartan – så har partierna rört sig

 
Foto: Roger Turesson

Fredagen den 9 oktober kl 16.32

• Aros kongresscenter i Västerås

I 287 dagar jäste det. Sedan kunde Kristdemokraterna inte stå emot trycket. Decemberöverenskommelsen föll och korken flög ur champagneflaskan på rikstinget.

”Det här är svensk politisk historia”, jublade ungdomsförbundets ordförande Sara Skyttedal.

Segerfesten var definitivt en viktig vändpunkt för Kristdemokraterna – och inte bara för att den krockade med partiets nolltolerans mot alkohol på arbetsplatser.

– Champagnekorken har blivit en symbol för att det händer saker i Kristdemokraterna som förut hade varit otänkbara, säger Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör på den kristna tidningen Dagen.

Med Ebba Busch Thor tog en ny och betydligt mer konservativ generation makten över partiet. Sedan dess har partiet tagit tydliga kliv till höger i migrationspolitiken, säkerhetspolitiken och kriminalpolitiken.

Elisabeth Sandlund tycker att partiledningen spelar ett högt spel:

– Det fanns en tid när Kristdemokraterna kunde locka missnöjda moderater. Men det är historia nu. Moderaterna är inte nya moderater längre. Risken finns att Kristdemokraterna bara tappar kärnväljare på kraven om tuffa tag.

Söndagen den 11 oktober kl 20.30

• SVT-huset i Stockholm

En halvtimme in i partiledardebatten i SVT:s ”Agenda” försökte vänsterledaren Jonas Sjöstedt köra en favorit i repris. Han ville diskutera vinster i välfärden, nu kompletterat med kritik mot privata asylboenden.

”Om en flykting får något, då är det ett problem för dig, Åkesson. Men om någon blir miljonär på flyktingar, då är det okej”, sa Sjöstedt.

Det blev inga höga betyg för vänsterledaren efter ”Agenda”.

– Det verkar bli alltmer sällsynt med partier som håller fast vid höger-vänster-skalan och vid sin position på den. Där skulle man kunna säga att Vänsterpartiet är pålitligt, ett av få partier man vet var man har i dag. Men vänsterpartisterna löper därmed också risk att hamna i skuggan, bland annat eftersom migrationsfrågan dominerat och blivit en fråga bortom höger och vänster, säger Katarina Barrling, statsvetare vid Uppsala universitet.

Lördagen den 17 oktober kl 15.30

• CCC kongresscenter i Karlstad

Tålamodet var alltid en av Fredrik Reinfeldts största tillgångar som toppolitiker, och han fick det omsorgsfullt testat när han träffade sina gamla partikamrater på stämman i Karlstad.

Foto: TT 

Först fick han sitta på första bänk och lyssna på hur efterträdaren Anna Kinberg Batra klagade över arbetarpartiet som gått till val utan jobbpolitik. Sedan placerades han under skylten Historiehörnan när han skulle signera sin självbiografi.

Moderatstämman beskrevs som ett farväl till Nya moderaterna. Det var delvis sant: Partiet går högerut med kraven på till exempel reformer av arbetsrätten.

Men skärpningarna av migrationspolitiken, som fortsatt efter stämman, är en mer djupgående förändring.

– Det var föregångarna i Bildtgenerationen i början på 90-talet som började driva öppenheten. Det var en del av Europafrågan. Den politiken snarare förstärktes under Reinfeldt. Så nu är partiet på väg tillbaka till den position man hade på 70-, 80-talet, säger Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola.

Han tror att flyktingkrisen kom lämpligt för den nya partiledningen:

– Det var många i Moderaterna som ansåg att partiet behövde en mer restriktiv politik. Men tidigare var det så laddat, eftersom varje steg kunde beskrivas som en anpassning till Sverigedemokraterna. Nu råder krisstämning och då är det lättare att byta position.

Hösten 2015 kan också innebära slutet för Reinfeldts strategi för att krossa Socialdemokraternas maktmonopol: Den hårda blockpolitiken.

– Om Moderaterna fortsätter att inta mer invandringskritiska positioner än regeringen blir det väldigt besvärligt för Centerpartiet i Alliansen. Men spänningen mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna är också stor, så det är möjligt att båda blocken är i upplösning, säger Torbjörn Nilsson.

Fredagen den 23 oktober kl 16.30

• Regeringskansliet Rosenbad

”Det här kommer inte att räcka”, sade Stefan Löfven till DN i besöksrummet på statsrådsberedningen.

Bara några timmar tidigare hade regeringen slutit en överenskommelse om migrationen med allianspartierna. Nu var uppgörelsen inte nog.

”Vi är överlägset största mottagare av asylsökande per capita och så kan det inte fortgå”, hävdade Löfven.

Sällan har en politiker svängt så mycket på så kort tid. Först pratade regeringen nästan inte alls om flyktingkrisen. Sedan var budskapet att flyktingkrisen inte skulle påverka budgeten. ”När vi hjälps åt, då klarar vi mycket”, sa Löfven till DN.

En fredagseftermiddag i oktober fullbordades så en av de snabbaste omsvängningarna i svensk politik. Plötsligt talade statsministern om volymer.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, menar att regeringens agerande i flyktingfrågan inte är unikt.

På område efter område reagerar S i stället för att agera.

– Man har inte riktigt självförtroende att sätta ned foten i de egna frågorna, sysselsättning och välfärd, där S historiskt har ett stort förtroende. Det finns en ambivalens och vilsenhet, säger han.

Paradoxalt nog har mycket, trots problemen, gått Stefan Löfvens väg i höst.

– Det är mycket rörligare i Alliansen och det hjälper Löfven. Det öppnar upp nya möjligheter, säger Jonas Hinnfors.

Måndagen den 9 november kl 21.15

• SVT:s Aktuelltstudio

Sverigedemokraternas partiledare var envis. Men programledaren Jon Nilsson var ännu mer envis.

Hur skulle man förstå de flygblad som Sverigedemokraterna delat ut till flyktingar på den grekiska ön Lesbos? Hur skulle man tolka det påståendet att täckande klädsel som burka kommer att förbjudas på offentliga platser? Vad var grunden?

”Jag hävdar att det är fakta”, sa Åkesson.

– Det är första gången som jag har sett Åkesson vackla på riktigt i en intervju. Jag tror att man sköt sig i foten med flygbladet. Det innehöll direkta osanningar, säger Karl Loxbo, statsvetare vid Linnéuniversitetet.

Sverigedemokraternas hårdföra kampanjer i höst har förbryllat många politiska bedömare. Flyktingkrisen gav ju partiföreträdarna en möjlighet att luta sig tillbaka, och hävda att de andra partiernas omsvängning gett dem rätt.

– I viss mening är det sant att Sverigedemokraternas verklighetsbild bekräftas. Men jag tror att det innebär att de hamnar mindre i fokus. Om andra partier driver en mer restriktiv linje, minskar motiven för att stödja SD. Deras politik i övrigt är ju mycket otydlig, säger Karl Loxbo.

Det är en ödets ironi att Sverigedemokraterna faktiskt fått igenom huvudkravet från turerna runt budgeten förra året. Då hotade SD att fälla varje regering som lade förslag för att öka invandringen. Nu finns ingen sådan regering.

– Men invandringen är på en väldigt hög nivå. På så sätt är det svårt att hävda att Sverigedemokraterna fått det som de vill ha det, säger Karl Loxbo.

Torsdagen den 12 november kl 10.52

• Twitter

118 tecken kan säga så mycket. ”Förundrad över att samtliga riksdagspartier utom C säger ja till gränskontroll och därmed nej till EU:s fria rörlighet”, twittrade Annie Lööf efter beskedet från regeringen om de nya kontrollerna.

Förundrad över det tragiska faktum att samtliga riksdagspartier utom C säger ja till gränskontroll och därmed nej till EU:s fria rörlighet.

— annieloof (@annieloof) 12 november 2015

Under flyktingkrisen har hennes parti gått sin egen väg – eller snarare stått stilla.

– När striden om idéprogrammet lade sig för några år sedan hittade Centerpartiet en position som man sedan hållit fast vid. Det blir tydligt i migrationspolitiken där partiet inte har låtit sig påverkas medan nästan alla andra omformulerat sin politik, säger Malena Rosén Sundström, statsvetare vid Lunds universitet.

Hon tycker att det är smått komiskt att Folkpartiet byter namn till Liberalerna just när Centerpartiet befäst positionen som Sveriges mest liberala parti.

Söndagen den 22 november kl 11.22

• Östra riksdagshuset

En efter en gick de upp i talarstolen. Berättade små historier om det hårda livet som folkpartist.

”På jobbet sa en kollega till mig ’god morgon din lille liberal’. Och vet ni, det kändes rätt bra”, sa ombudet Benny Lindholm till de övrigas jubel.

Stämningen var väldigt uppsluppen söndagen då Folkpartiet blev Liberalerna. Ja, liberalpartisterna har varit ganska ystra hela hösten.

När Decemberöverenskommelsen föll slog Moderaterna och Kristdemokraterna på stridstrummorna. Jan Björklund gjorde tvärtom.

– I partiets själ finns en önskan om att kunna göra upp åt båda håll, men under åtta år har det tonats ned. Nu har öppenheten vänsterut, som alltid funnits där, kommit tillbaka, säger Svend Dahl, statsvetare och chef för Liberala nyhetsbyrån.

På landsmötet fortsatte resan. Den stora nyheten var inte namnbytet utan att Liberalerna kan tänka sig att göra upp om skatterna med regeringen utan övriga i Alliansen.

Foto: TT 

Svend Dahl menar att det nya parlamentariska läget gör Liberalernas gamla mittenposition mer realistisk än tidigare.

– För första gången är det ett seriöst alternativ. Tidigare har en borgerlig eller en S-regering varit de seriösa alternativen. Annat har mest varit drömmar, som inte minst folkpartiledare haft. Nu har vi plötsligt en situation där någon form av blocköverskridande regering kan vara ett alternativ.

Tisdagen den 24 november kl 15.27

• Regeringskansliet Rosenbad

En av favoritteserna bland de som har som heltidsjobb att ägna sig åt politik är att Miljöpartiet kommer att lämna regeringen. Så kanske det blir också. Men partiet har orkat mer än vad många trodde.

När Åsa Romsons röst stockade sig 27 minuter in i presskonferensen med Stefan Löfven stod det klart exakt hur mycket Miljöpartiet kunde tänka sig att göra för att stanna kvar i regeringen.

Tidsbegränsade uppehållstillstånd för barn, restriktioner för anhöriginvandring och id-kontroller. Rubbet.

”Helt fruktansvärda förslag”, sade Åsa Romson, och stora delar av partiet höll med.

Flyktingfrågan är inte den första prövningen för Miljöpartiet det första året i regering. Förbifarten, försvaret och Saudiavtalet är andra frågor där ideologi och ideal har ställts mot regerandets krasshet.

– Det har varit en brysk start, man har tvingats hantera verkligheten på ett mer konkret sätt än tidigare, säger Paulo Silva, tidigare stabschef i Miljöpartiet, numera seniorkonsult på New Republic.

I ett decennium har MP:s långsiktiga mål varit att ta plats i regeringen och ta ansvar. Den linjen har hittills hållit – trots svåra påfrestningar.

– Jag minns tiden då miljöpartister hade utopiska tankar om vad som var rätt, utan att tala om hur det skulle gå till. Miljöpartiet är ett helt annat parti i dag med många kommunalråd runtom i landet. Dessa företrädare är pragmatiska förhandlare, vana att axla ansvar och fatta svåra beslut, säger Paulo Silva.

Foto i text: Magnus Hallberg