En ”patientmiljard” för ökad tillgänglighet i vården var statsminister Stefan Löfvens löfte på första maj.
Luttrade patienter lär inte låta sig imponeras.
Socialdemokratiska regeringar har i alla tider försökt lösa problemen med köer till vården på samma sätt: mer resurser. Regeringen Persson införde till exempel en nationell ”vårdgaranti” till en kostnad av 3 miljarder kronor, som de flesta känner till. Det fanns också en ”tillgänglighetssatsning” som slukade närmare 9 miljarder kronor. Man försökte sig även på ”förbättrad tillgänglighet och ökad delaktighet” för dryga 5 miljarder. Och under hela tiden tickade det på i bakgrunden en ”nationell handlingsplan” mot samma problem för totalt 28 miljarder kronor.
Tjänstemän på Socialdepartementet räknade faktiskt för några år sedan ut att den förra socialdemokratiska regeringen lade 46 miljarder kronor på försök att förbättra tillgängligheten. Ändå hade svensk vård usla väntetider i ett internationellt perspektiv.
Missförstå nu inte. Självklart kan pengar spela roll. Men den stora frågan är hur man använder dem.
Alliansens socialminister Göran Hägglund satsade också. Men han behövde bara en (1) miljard om året för att radikalt förbättra resultaten, där Socialdemokraterna hade misslyckats med totalt 46.
Kömiljarden gav landstingen incitament att ta emot fler patienter. De som klarade av att behandla patienterna inom utsatt tid belönades. Köerna minskade drastiskt. Socialstyrelsen konstaterade att kömiljarden hade haft ”en tydlig inverkan på förutsättningarna för ett effektivt tillgänglighetsarbete”.
Den socialdemokratiska styrmodellen fungerar tvärtom. Där får landstingen mer betalt när de gör dåligt ifrån sig. Den här gången heter det att vårdgarantin ”ska skärpas” och att man ska upprätta särskilda ”patientkontrakt”. Om det inte döljer sig något extraordinärt mellan raderna i pressutskicket innebär det att man återgår till hur man alltid har gjort.
Regeringen Löfven skrotade kömiljarden så fort man fick chansen. Och nu börjar man på ny kula med miljardrullningen.
