Journalisten Bengt G Nilsson, författare till ”I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika”, avslöjar i sin nya bok (se lördagens ledarintervju) en av Sveriges nationella myter, den om vårt goda bistånd. Sådant finns men gäller inte flödet av biståndsmiljarder till en marxistisk framstegsmodell i Afrika, ty någon sådan finns inte.
Nilsson tangerar en annan mytbildning, den om att Sverige skulle ha varit neutralt under det första kalla kriget. Denna officiella lögn avslöjade Mikael Holmström som säkerhetspolitisk reporter i SvD i ”Den dolda alliansen” (2011), med avseende på vårt västliga samarbete.
Hos Nilsson handlar det om att Sverige tog aktiv del på ena sidan i krigens och förtryckets Afrika i arbetet mot det förhatliga apartheidsystemet. Det skedde i vetskap om att vapenleveranser till våra biståndsmottagare sköttes av Sovjetunionen.
Problemet med att ersätta ett förtryckarsystem, rasism, med ett annat, kommunism, ställdes på sin spets i frågan om biståndet till Castro-diktaturen Kuba som blev ett hett stridsämne från 70-talet. Inte ens landets omfattande krigföring i Angola förmådde regeringen Palme att avbryta stödet.
Detsamma gällde Zimbabwe när Mugabe med nordkoreansk hjälp lät ”femte brigaden” mörda tusentals motståndare i Matabeleland under 80- talet. Än i dag får båda länderna svenskt bistånd, dock av andra skäl och på lägre nivå än under de år när hundratals miljarder styrdes av ideologiska motiv.
Då gällde Olof Palmes imperativ om ”inrikes utrikespolitik” – att använda utrikespolitiken som vapen mot oppositionen för att främja en socialistisk utveckling på hemmaplan som stöddes av en utvecklingsteori i u-länder som grundades på planhushållning.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härDärtill kan läggas ett stort mått av ”privat utrikespolitik”, utövad av enskilda politiker, diplomater och aktivister i den biståndsindustri som fortfarande är en maktfaktor. Anders Forsse, Sida-chef 1979–85, har vittnat om att ”de flesta hade en stark ideologisk motivation och kände sig som politiskt aktiva snarare än tjänstemän.”
Modet har nog växlat, men då kände man dem på gången, skäggen i murarskjortor med Mao-krage. Dessa besökare i glömskans museum gör bäst i att inte läsa Bengt G Nilssons bok. Han har en hälsning till dem: ”Jag vet vilka det är som först och främst dör i afrikanska rebellkrig. Det är inte de kamouflageklädda, Che Guevara-liknande officerarna. Inte heller de smarta, välklädda och välfriserade politiska representanterna som kom och gick på Sida och UD… Nej, de som dör är barnen och kvinnorna, de allra svagaste.”
Då som nu.
