På fotona sitter de i vardagsrummen hos varandra. Det är under det första kvartalet av 1900-talet. Mina gammelmorföräldrar Anna och Georg är djupt involverade i arbetarrörelsens uppbyggnad. De håller studiecirklar. Talar om samhället. Lär sig stycka kött. Ömsom ideologi, ömsom praktisk vardag. De startar kooperation. ”Koopera” säger de.
Georg är rallare, och bygger Inlandsbanan som så småningom ska binda ihop landet från Gällivare till Kristinehamn. Han odlar jorden, tar vara på den enda skörd en ångermanländsk jord ger under året. Mamma minns att hon såg sin morfar försiktigt känna på potatisarna medan de växte i jorden, angelägen om att inte ta upp dem förrän de blivit tillräckligt stora.
På vintern läggs det ut gäddsaxar. Om sommarhalvåret får hans dotter Ebba ro ut på sjön medan han lägger nät. I arla morgon far de ut igen för att vittja. Fångsten rensad innan hon går till skolan. Där får hon möjligheter som föräldragenerationen inte haft; hon skaffar sig så en yrkesutbildning och blir textilslöjdslärarinna. Den man hon gifter sig med har likartad bakgrund; han är yrkesvalslärare men hans far var kalkarbetare i Västergötland och uppfostrade tillsammans med sin hustru sex barn i en arbetarbostad på ett rum och kök.
De gör sin plikt och kräver därefter sin rätt. Fattiga, men tillräckligt målmedvetna för att se till att nästa generation fick det bättre, och kunde nå längre. Och sannolikt bar socialdemokratin många av svaren de sökte. Det inspirerande budskapet på SSU:s affisch 1948: ”Begåvad men fattig, ge honom lika chans”. Under Tage Erlander (1946–1969) byggdes utbildningssystemen ut. De fattiga men begåvade fick chansen, och tog den.
Mina äldre släktingar är en del av den remarkabla resa Sverige gjorde. Anna och Georg var stolta socialdemokrater. Men jag är glad över att de inte behöver se hur illa deras strid har förvaltats, och hur dagens socialdemokrati är så komplett vilse i pannkakan.
S-ideologen och författaren Anne-Marie Lindgren sade i vårt samtal i Elvakaffet härförleden att det ”alltjämt finns en vilsenhet” inom hennes gamla parti. Det är att uttrycka det diplomatiskt. Ett mer rättvisande beskrivning vore nog att kalla det en socialdemokrati som har förlorat sin själ.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härNutidens socialdemokrater befinner sig någon helt annanstans än tidigare generationer. Dagens företrädare talar om att införa statlig lottning till de bästa utbildningsplatserna i Sverige. De vill driva igenom lagstadgad kvotering på basis av könstillhörighet till privata företag. Deras ungdomsförbund upprättar mötesplatser där enbart människor av en viss hudton äger tillträde. I den ursprungliga inbjudan till SSU Stockholms arrangemang stod: ”Evenemanget är separatistiskt för rasifierade”.
Det är utan motstycke. Så dödar man själva essensen av den inneboende kraft den sociala rörligheten bär. Så berättar man för medborgarna att den egna insatsen inte spelar någon roll; du är dömd vid din födsel till att ha vissa politiskt sanktionerade privilegier eller hinder på grund av faktorer som inte går att förändra eller påverka.
Men klassresor behövs alltjämt, även om klassbegreppet är komplicerat. Utbildning och kunskap är vägen från träldom till frihet. Det är vad som kan ge en första eller andra generationens invandrad i problemtyngt förortsområde, en reell chans att komma in i Sverige. Det är vad som kan ge en tionde generationens ungdom i tynande bruksortsmiljö, möjligheten att välja sin framtid. Den som har kunskap kan röra sig – geografiskt, socialt, utbildnings-, yrkes- och karriärmässigt. Men den som inte har kunskap är ofri.
Av det skälet är också allt bråk och stök som har rapporterats om på många bibliotek ett svek, alldeles bortsett från att det vittnar om en normupplösning som behöver stävjas. Men för dem som inte har tillgång till en fungerande studiemiljö i hemmet, behöver det finns fristäder där läxor kan läsas och tankar kan tänkas i lugn och ro. Det kan förstås vara andra platser också, och de olika vägarna till läxhjälp som har uppstått både i ideell, privat och offentlig regi är utomordentligt viktiga. För den som tror på hjälp till självhjälp som modell för effektivt stöd, är detta inrikes biståndsarbete en stjärna på himlen.
Den politiska uppgiften är, där vi befinner oss nu, så uppenbar att det borde vara kapplöpning mellan partierna för att bäst formulera vägar för denna behövda rörlighet. Men socialdemokratin tycks varken förmå eller förstå. Den erbjuder inte längre jämlikhet, utan gör klyftorna oöverbryggbara genom att ge sig på de mest grundläggande bjälkarna i en meritokrati. Det program för akademin med positiv diskriminering som inrättades 1995, de så kallade Thamprofessurerna som öronmärktes för det ”underrepresenterade könet”, var tyvärr inget engångsmisstag. Även om EG-domstolen fastslog att professurerna stred mot EG-rätten, lever tankefiguren kvar.
Arbetarungar är inte mindre intelligenta än de välbemedlades. Ingen ska ofrivilligt behöva bliva vid sin läst. Därför behövs system som möjliggör och belönar flit, ambition och hårt arbete. Så blir det inte när överheten har handplockat eller lottat. Då är det godtycket eller slumpen som avgör. Så förstör man inte bara arbetarrörelsens ursprungliga etos, och vanhedrar minnet av dess pionjärer. Så korrumperar man ett lands själ.
Och nu nalkas första maj. Stefan Löfven ska ”demonstrera” i Malmö, Magdalena Andersson i Uppsala. Det är S-styrda kommuner i ett S-styrt land. Tonerna från Internationalen skär i öronen när överheten ska marschera mot sig själv. Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner. […]Regeringarna oss förtrycka, slå ned tyrannerna giv fred!
Vad ska de opponera emot? Eller kanske är den relevanta frågan: vad vill LO att de säger? Det är blott några dagar sedan regeringen tillsammans V och SD, rev upp Lex Laval, och därigenom gav fackförbunden rätt att ta till stridsåtgärder mot arbetsplatser med utländsk arbetskraft utan svenska kollektivavtal. Svenska arbetare först, ekar facket den amerikanske presidenten. Det är just snyggt; samma partier som regeringen inte kan samarbeta med när det gäller att skydda landet mot terrorism kan man däremot kroka arm med för att skicka arbetande utlänningar på dörren. Bygg välfärd, inte murar, säger de i talen. Att de bara har mage. Nej, själva vilja vi oss frälsa, och samfälld skall vår räddning bli. För att kräva ut det stulna, bröder.
De borde skämmas, de som i morgon går under de röda fanorna.
