Ivar Arpi: Dags för eldupphör i kriget mot knarket?

På tatueringen stod det ACAB. All Cops Are Bastards. Hans överkropp svällde av muskler och huvudet var snaggat. Vi hade inte setts på flera år när vi sprang på varandra på 3:ans spårvagn i Göteborg. Umgås du fortfarande med våra gamla vänner, frågade jag. ”Nej, de är såna slackers”, svarade han. "Jag har ju jobbat hårt för att ta mig uppåt i hierarkin i mitt mc-gäng. Det kräver disciplin och ansträngning.” I det avseendet lät han som vilken karriärist som helst.

Jag tänker lite på min barndomskompis när jag läser ”Narconomics: How to run a drug cartel” (Public Affairs 2016) av Tom Wainwright. Till vardags skriver Wainwright om storföretag och finanspolitik för The Economist. Efter att ha arbetat som tidningens korrespondent i Mexiko fick han idén att granska den organiserade brottslighet som styr knarkhandeln på samma sätt som vilken ekonomisk bransch som helst. Att han ens överlevde researchen är en bedrift i sig, med tanke på vilka han intervjuade. Ändå slog det honom att maffiabossar med namn som El Comeniños, eller ”Barnätaren”, allra mest liknade företagschefer. Det hade samma sorts klagomål: rekrytera kompetent personal, navigera lagar och regler, hitta pålitliga leverantörer och jobbiga konkurrenter. Och precis som vanliga företag är knarkligorna trängda av den ökande näthandeln.

Likheterna stannar inte där. De senaste åren har den mexikanska kartellen Zetas satt hård press på sina konkurrenter genom att använda sig av samma franchise-koncept som McDonalds och 7eleven, eller Ica för den delen. På samma sätt som en lokal butik kan vinna trovärdighet genom att ansluta sig till Ica, kan lokala gäng öka sin trovärdighet genom att gå med i Zetas.

I El Salvador har har de tatuerade gatugängen bestämt sig för att blåsa av det blodiga krig de har bedrivit mot varandra i åratal, eftersom de insåg att de kan tjäna mer om de agerar i maskopi. Kartellbildning helt enkelt. Och de återkommande rekryteringsproblemen löser kriminella gäng genom att leta i fängelser, vilka fungerar som brottsuniversitet i många delar av världen.

På senare år har säkerhetsstyrkor bränt mängder av kokaodlingar i länder som Colombia, Peru och Bolivia. Syftet är att göra kartellerna fattigare, vilket skulle få dem att höja priset på kokainet som säljs i den rika delen av världen. Trots att man framgångsrikt bränt enorma arealer har inget av det hänt. Kokainpriset är detsamma och kartellerna har inte blivit fattigare. Hur är det möjligt? Wainwright jämför med hur Wal-Mart tvingar sina leverantörer att ta smällen för eventuella förändringar i råvarupriser, vilket de kan göra eftersom de ofta är den enda köparen på en marknad. Det kallas monopsoni, vilket är precis vad drogkartellerna har när det gäller odlingar av kokablad, vallmo eller marijuana. Kostnaden när odlingar går upp i rök bärs helt av de fattiga bönderna som odlar kokabladen. Myndigheterna mäter framgång i hur mycket som bränns upp, men det enda man lyckats med är att göra redan fattiga ännu fattigare.

Att försöka göra kokain dyrare genom att bränna kokaplantor är lika logiskt som att försöka påverka priset för en tavla genom att höja priset på oljefärg.

Sydamerikanska regeringar måste visa upp resultat i sitt krig mot knarket, bland annat för att kunna kvalificera sig för mer bidrag från USA. Det får ibland perversa konsekvenser, som när colombiansk militär för några år sedan mördade hundratals, kanske tusentals, unga män. Sedan klädde de liken i uniformer och påstod att detta var en seger i kriget mot gerillan som kontrollerade kokainet. Ett annat, mindre bestialiskt, exempel var när mexikansk polis i Tijuana för ett par år sedan brände upp 134 ton marijuana. Det största tillslaget i landets historia. I amerikansk press hävdade man att drogerna varit värda 500 miljoner dollar. I realiteten var det värt runt 10 miljoner dollar. Hur kunde de räkna så fel? Jämför med argentinskt kött. Tillrett på en lyxrestaurang i New York kan strax över 200 gram kosta 450 kronor. Ingen skulle dock påstå att en kossa på Pampas som väger ett halvt ton är värd 100 000 dollar. Men det ser förstås bättre ut i statistiken om man säger att man bränt upp droger för en halv miljard dollar, än för tio miljoner.

Kriget mot knarket är dyrt, blodigt och oftast verkningslöst. Efterfrågan finns ju kvar. Förbudslinjen och repressionen som följer med den drabbar främst fattiga bönder som odlar råvarorna och missbrukarna här hemma som knuffas ut ur samhället. Samtidigt har drogkartellerna blivit allt rikare och mäktigare, som en gång alkoholförbudet i USA gjorde med maffian. Tom Wainwright argumenterar övertygande om att legalisering är ett sätt att både rädda brukare från farliga droger och för att minska den organiserade brottslighetens makt. Och ärligt talat, efter decennier av misslyckad narkotikapolitik, är det någon som har ett bättre förslag?