Paul Collier och Alexander Betts - båda professorer på Oxford University - har fått stor uppmärksamhet med anledning av den gemensamma boken ”Refuge: Transforming a Broken Refugee System”. (Refuge = tillflykt.)
Nyligen intervjuades Collier i BBCs program Hard talk.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härI den brittiska tidskriften Prospects majnummer skriver Alexander Betts i en kort, koncis artikel om bokens förslag.
Hela flyktingsfrågan så som den nu debatteras är felformulerad. I Europa finns skräcken för flyktingarna, i Turkiet och Kenya handlar det om oron för kostnaderna, Både till vänster och höger kom debatten handla om rätten att migrera, om vi i Europa skulle öppna gränserna för många muslimska migranter.
Flyktingarna handlar inte om migration. Flyktingar behöver säkerhet på platser där deras liv kan återställas till normalitet så snabbt som möjligt.
De flesta flyktingar vill inte migrera. Flykten från Syrien till Europa är ett resultat av att alltför litet gjordes för att skapa säkra platser (safe havens) närmare hemlandet. När Libanon, Jordanien och Turkiet införde restriktioner började flykten över Medelhavet till Europa.
För varje £ som EU-länder spenderar på asylsökande spenderas mindre än 1p på flyktingar i grannländerna. I Turkiet, som har tagit emot fler flyktingar än något annat land i världen, så är det mindre än 10% av dessa som får något bistånd.
Flyktingfrågan handlar enligt Betts om tre fundamentala frågor:
1. Säkerhet, mat, kläder och boende, Men flyktinglägren som byggts under många år är omänskliga, I Dadaab-lägren i Keny bor sedan 1992 350 000 somaliska flyktingar som varken får arbeta eller lämna lägren.
2. Autonomi. Möjliggöra för flyktingarna att försörja sig själva. Det är med undantag för Uganda få länder som gett flyktingarna den möjligheten.
3. En väg bort från lägren. Dagens system för flyktingar att lämna lägren är otillräckligt koordinerade mellan världens rika länder, Det finns olika vägar som bör användas (studentvisa, arbetskraftsmigration mm).
Betts pekar på att 90% av världens flyktingar idag lever i utvecklingsländer och att det är 10 av dessa länder under utveckling som idag har att hantera 60% av världens salla flyktingar.
Betts pekar på vikten att näringslivet engageras för att hjälpa till att lösa flyktingarnas svåra situation. Det handlar om att skapa jobbmöjligheter,
På 1990-talet finansierade EU-medel Mexicos utveckling av Yucatanhalvön genom att flyktingar från Guatemela fick status som arbetskraft. Uganda driver liknande projekt som gynnar både flyktingarna och värdnationen, Liknande försök pågår nu i Jordanien och Etiopien. Detta kräver ekonomiskt stöd och en förmåga till politiska förhandlingar som är en kompetens som de stora humanitära organisationerna idag saknar.
”Wrested back from complicating and extraneous debates on globalisation and the right to migrate, we can begin to re-imagine a refugee system that reconciles refuge with democracy”, slutar Betts artikel.
Frigör debatten om tillflykt från diskussioner om globalisering och rätt att migrera så kan man börja föreställa sig ett system för tillflykt som förenar tillflykt med demokrati.
Om man tänker på den svenska debatten idag så borde den handla mera om tillflyktsfrågan som inte har uppmärksammats tillräckligt i svensk debatt. Det skulle göra att vårt fokus på en svårlöst integrationsproblematik (som Betts/Collier inte skriver om) skulle tillföras ett viktigt perspektiv.
De brittiska professorerna utgår från att de flesta som söker tillflykt i andra länder vill tillbaka till hemlandet och om det inte går ska det därför skapas människovärdiga livsbetingelser för dem så nära hemlandet som möjligt.
Detta är inte i fokus i vår debatt, men jag tror att det perspektiv som ”Refuge” pekar på kan göra hela frågeställningen mindre traumatiserande i den svenska politiska debatt där nu även de mest sällsamma skenlösningar (typ fotboja) hamnat i centrum
