REPLIK | MIGRATION
”Så kan flyktingnotan minskas med 80 procent”. Under denna rubrik gav sig representanter för Nordiska Ministerrådet häromdagen in i debatten om kostnader för flyktinginvandringen. Det är onekligen ett påstående som lockar till läsning; har Nordiska Ministerrådet verkligen knäckt gåtan som politiker sliter med dagligdags? Tyvärr, men föga förvånande, är det enkla svaret: nej.
Bakgrunden till inlägget är en sammanställning av den forskning som gjorts om flyktingars integration på arbetsmarknaden i Sverige, Danmark och Norge. I denna, och i den aktuella artikeln, framkommer att omkring 80 procent av flyktingpolitikens mycket höga kostnader härrör från den låga sysselsättningsgrad som råder bland flyktinginvandrare. Om de bara arbetade i samma grad som infödda svenskar skulle det inte vara dyrt. Om bara.
Det är ett stort om. Artikelförfattarna själva påtalar att inget nordiskt land någonsin har lyckats med detta. I sammanställningen redovisas vad de olika nordiska länderna har sett för svårigheter avseende den arbetsmarknadsmässiga integrationen av flyktinginvandrare. Norge påtalar att det krävs effektivare utbildningsinsatser, ändrade bidragsregler samt mindre hälsofarliga arbeten. I Danmark visar forskning på att arbetskraftsdeltagandet är lågt även bland de som varit i landet länge och att det krävs uppföljande insatser långt efter ankomsten. Sverige hävdar ett behov av bättre matchning, snabbare validering och enklare system för lönesubventioner.
Bilden är således likartad över hela Norden, sysselsättningsgraden bland flyktinginvandrade är mycket låg, under lång tid. Men ur denna samlade bild presenteras istället flyktinginvandring som en möjlighet, troligen med bas i de norska och svenska inläggen. Artikelförfattarna konstaterar nämligen att Nordens länder med åldrande befolkningar och fler pensionärer får en konstant höjd försörjningskvot. Med hänvisning till att många asylsökande är unga påstås att dessa kan utgöra det behövda tillskottet i arbetskraften. Det är ett direkt felaktigt resonemang.
Många av de som kommer till Sverige är förvisso unga, men så länge de inte är anställningsbara hjälper det knappast till en minskad försörjningskvot. I själva verket bidrar asylmottagandet till att försörjningskvoten höjs, inte minst om diverse extra insatser i linje med de nordiska ländernas förslag behövs för att möjliggöra en, teoretisk, höjning av sysselsättningsgraden. De insatser som hittills förts i Sverige har inte hjälpt, tvärt om tar det allt längre tid innan flyktingmottagna får sitt första arbete, om de alls får det. I januari visade SCB att det tar nio år innan hälften ens fått sin första sysselsättning, för några år sedan var det sju. Siffror som Nordiska Ministerrådet för övrigt förklär i den förvisso korrekta men minst sagt vilseledande formuleringen ”mer än fem år”.
Till detta kommer att även invandrare en dag går i pension. Inga siffror hittills pekar på att tiden i förvärvsarbete kompenserar för tiden utan. Obalansen på vår arbetsmarknad kan helt enkelt inte lösas med ett ständigt inflöde av personer, och de resurser som idag används till diverse misslyckade etableringsprojekt hade gjort mer nytta om de kunnat gå till exempelvis lärlingsanställningar för de många svenska ungdomar som inte hittar sin väg in på arbetsmarknaden
Men, tillbaka till artikelns stora om och påståendet att flyktingnotan åtminstone kan minskas. Från de nordiska erfarenheterna kvarstår en uppsjö av förslag på satsningar men ett konstaterande om att de inte fungerat hittills. Nordiska Ministerrådet själva presenterar inga förslag och presenterar inga beräkningar som visar möjliga utgiftsminskningar. Allt kokar egentligen ner till förhoppningar om att det nya nordiska samarbetsprogram som sjösatts för att ”stödja ländernas arbete med integration av flyktingar och invandrare” ska ge resultat som hittills inte uppnåtts. Den som ställer sig frågan hur detta ska ske lämnas utan svar.
Den som vill sätta sin tillit till fina ord om outnyttjad potential, sänkta trösklar och bättre matchning kan förstås göra det. Men det är både oroväckande och allvarligt att Nordiska Ministerrådet på detta sätt försöker presentera siffror som visar konstanta misslyckanden som löften om framtida framgång. Ingen tjänar på att faktaunderlaget när politiska avvägningar ska göras förminskar problem och negativa konsekvenser.
Paula Bieler (SD)
migrationspolitisk talesperson
Sven-Olof Sällström (SD)
arbetsmarknadspolitisk talesperson
Oscar Sjöstedt (SD)
ekonomisk-politisk talesperson
