När man tänker på Rysslands utrikespolitiska styrkor är det framförallt militära faktorer som sticker ut. Landet har fler kärnvapen, pansarvagnar, bandartilleri- och raketartilleripjäser än något annat land. Ryssland har också vid många tillfällen bevisat för omvärlden att det är villigt att bruka våldsmedel på ett sätt som är helt främmande för andra europeiska stater.
Kremls vilja att ohämmat slå mot motståndare är inte begränsad till den militära arenan. Det sensationella poloniummordet på den tidigare ryske agenten Litvinenko i London är kanske det mest uppmärksammade exemplet. Machiavelli själv kunde inte ha orkestrerat en mer effektiv kommunikationskampanj för att ingjuta skräck i potentiella ”svikare”.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härÄven mindre dramatiska incidenter, som hackerattacken mot det demokratiska partiet i den amerikanska presidentvalskampanjen och kidnappningen av den estniske säkerhetspolisen Eston Kohver på Estlands territorium 2014, visar tydligt viljan att flagrant bryta mot de vanliga spelreglerna.
I en färsk rapport från tankesmedjan European Council on Foreign Relations presenteras ett mindre uppmärksammat redskap i Moskvas hemliga verktygslåda, den ryska maffian. Att spioner rör sig i den undre världen är inte nytt eller unikt, men det ryska fallet utmärker sig för att den organiserade brottsligheten med anknytning till Ryssland spelar en nyckelroll i många europeiska länder även utanför den före detta Sovjetunionen.
Den organiserade brottsligheten med anknytning till Ryssland står för ungefär en tredjedel av det heroin som säljs i Europa, betydande människohandel och en majoritet av den illegala vapenimporten. Men den ryska organiserade brottsligheten är ofta en dold kraft bakom andra kriminella grupperingar i Europa. Dessa aktörer med rysk anknytning opererar ofta på en strategisk nivå, och erbjuder andra kriminella tillgång till deras resurser och nätverk. Vilket i praktiken kan innebära till exempel afghanskt heroin, ryskt metamfetamin, hackerexpertis, eller möjligheter att investera smutsiga pengar.
Dessa kriminella ”ryssar” (som även kan komma från andra länder i det före detta Sovjetunionen) stärker även mindre sofistikerade europeiska kriminella grupper genom varorna och tjänsterna de erbjuder. Eftersom de agerar strategiska mellanhänder kan de vara verksamma och ha stort inflytande även på platser där det finns relativt få ryska gangsters.
Forskaren Mark Galeotti som skrivit rapporten finner inte bara växande bevis för kopplingar mellan de ryska säkerhetstjänsterna och den organiserade brottsligheten utan ser den ryska organiserade brottsligheten som ett potent utrikespolitiskt redskap som kan utnyttjas i underrättelsesammanhang och för att utöva politiskt inflytande.
Vad gäller Sverige utpekas Stockholm som en viktig smuggellänk, med långvarig närvaro av rysk organiserad brottslighet. Sverige är också en måltavla för maffiapengar. Paradexemplet som nämns i rapporten är ett avslöjande från 2014. Det som då uppdagades (av tidningen Expressen) var att en man som beskrivits som ”bossarnas boss” i den ryskan maffian och även förekommit på FBI:s lista över mest eftersökta, tillsammans med en ryskspråkig oligark (också eftersökt av FBI), kontrollerade en majoritet av aktierna i ett börsnoterat svenskt företag med energiintressen i Ukraina.
Både underrättelse- och kriminell verksamhet är till naturen hemlig, så vi kan aldrig vara säkra på allt vad som försiggår i Sverige, eller är riktat mot svenska intressen. Men historien lär oss att säkerhets- och underrättelsetjänster länge utnyttjat kriminella aktörer och svarta marknader för att tjäna sina syften. Galeotti lyfter fram olika aspekter på hur ryska säkerhetstjänster har och kan utnyttja den organiserade brottsligheten för att exempelvis smuggla människor, vapen, eller annat över gränser, avrätta avhoppare och terrorister, stötta underrättelseoperationer, agera bulvaner för köp av taktiskt eller strategiskt intressanta tillgångar (som exempelvis fastigheter i närheten av skyddsobjekt), eller köpa hackertjänster för cyberangrepp.
Det är inte unikt att en stat utnyttjar krafter i den undre världen för att främja sina intressen. Det kalla kriget är fullt med sådana exempel, där kriminella och terrorister utnyttjades som ombud. En indirekt destabilisering och/eller påverkan av en motståndare via kriminella ombud blir svår att binda till en fientlig statsmakt (i alla fall i domstol).
Ryssland är inte unikt i det att Kreml kan tänkas ha utnyttjat kriminella aktörer som ett redskap för främjandet av sina säkerhetspolitiska intressen, det har även många andra länder gjort. Men det som utmärker Ryssland i detta sammanhang är hur stark dess organiserade brottslighet är, och att Ryssland visat en vilja att bryta de spelregler som de europeiska demokratierna följer.
Hur ska då ett land som Sverige hantera detta potentiella hot? Det gäller för politiker och allmänhet att inse att kriminella och deras svarta marknader hänger ihop med bredare frågor som berör nationell säkerhet, inte bara vanlig kriminalitet. Svarta marknader för exempelvis piratkopierade varor och narkotika är inkomstkällor som stärker den ekonomiska grunden för den organiserade brottsligheten, och även terrorgrupper. Ekonomisk styrka är en förutsättning för ”militär” styrka. Med pengar från illegal handel kan kriminella grupper rekrytera fler medlemmar och köpa mer vapen.
Det egentliga hotet Sverige står inför i detta sammanhang är inte Ryssland utan en växande kriminalitet och svarta marknader som i sig utgör allvarliga problem, men dessutom skapar allvarliga sårbarheter som kan utnyttjas av motståndare. Mot denna bakgrund är det verkliga problemet att Sverige inte tar uppgiften att upprätthålla ett fungerande rättsväsende på allvar.
Enligt Eurostats senaste siffror är Sverige en av de stater inom EU som satsar lägst andel av BNP på ”allmän ordning och säkerhet”, endast 70 procent av EU- genomsnittet. Samtidigt sker en lavinartad ökning av brott som förknippas med organiserad brottslighet – skjutningar, sprängningar och utpressningsbrott – och problemet med utsatta områden där rättsväsendet utmanas växer. Sverige måste börja ta säkerhet på allvar, alternativet är en fallerande rättsstat och ökade sårbarheter för påtryckningar utifrån.
KARL LALLERSTEDT arbetar i Näringslivets säkerhetsdelegation.
