Fallet Kevin, den fyraårige pojken som hittades strypt i en vassdunge i värmländska Dottevik en augustikväll 1998, är ett av landets mest uppmärksammande kriminalfall. Polisen är övertygad om att den lille pojken mördades av två bröder, fem och sju år gamla vid händelsen. Nästan tjugo år senare har nya frågor väckts om utredningen, efter att DN granskat fallet (27/4).
I centrum står de 31 förhör och två vallningar som hölls med pojkarna. Enligt regelverket ska små barn förhöras så få gånger som möjligt, och inte längre än 30 minuter i taget. Detta gällde även 1998, men Arvikapolisen lyssnade på psykologiprofessor Sven Å Christianson, som menade att det kunde ta månader att få barnen att lita på förhörsledaren.
Känns hans namn bekant beror det sannolikt på att Christianson anlitades som expert i utredningen av Thomas Quick. Han deltog i de vallningar där Thomas Quick/Sture Bergwall erkände mord, vilka han senare fått resning för. Christianson fick skarp kritik från Bergwallkommissionen för att han ”påverkat resultatet på ett avgörande sätt”.
Men när fyraårige Kevin mördades hade Quick/Bergwall inte fått resning än. Arvikapolisen saknade tillräckliga kunskaper om barnförhör, och vände sig till rådande expertis. Under förhören satt föräldrarna utanför, tillsammans med socialtjänsten. Bakom spegelglaset fanns barnpsykologer som via öronsnäcka sade till förhörsledaren hur långt hon kunde gå. Men hos barnet i förhörsrummet fanns varken föräldrar eller juridiskt biträde.
Sven Å Christianson drev på för att pojkarna skulle vallas på brottsplatsen. Såhär beskrivs det i den redovisning som journalisten Nina Hjelmgren efteråt skrev tillsammans med Arvikapolisen: ”En av de kreativa konflikterna i utredningen uppstod mellan psykologerna. När professor Christianson föreslog att bröderna skulle vallas på mordplatsen och att man också skulle placera en docka där som skulle likna Kevin, protesterade bland andra barnpsykologen Bengt-Göran Johansson. Han trodde att det skulle bli alltför påfrestande för pojkarna.” Polisen lyssnade till professorn. Vid vallningen gick sjuåringen in i sig själv, ”blev nästan autistisk”.
Det tog två månader och timmar av förhör innan bröderna erkände. ”Jag har ingen aning om hur Kevin dog efter att ha tagit del av de här förhören. Det är omöjligt att avgöra genom pojkarnas berättelser”, säger docenten och experten på barnförhör, Sara Landström, i DN-reportaget. Hon pekar på att förhören, utöver att vara många fler och mycket längre än brukligt, innehåller flera övertramp: frågorna är ledande, polisen för in ny information som pojkarna inte själva nämnt, deras svar rättas utifrån polisens teori om hur mordet gått till, de hotas med att inte få åka hem om de inte svarar, och flera gånger ställer polisen brödernas berättelser mot varandra. Det sista ska ha skett på direkt uppmaning från Sven Å Christianson.
Ändå är det dessa förhör som ligger till grund för att åklagaren i media pekat ut bröderna som skyldiga. Någon teknisk bevisning att tala om finns inte. ”Man har inte koncentrerat sig på att skicka tekniskt material till SKL”, förklarar en person vid Bergslagspolisen med insyn i utredningen när jag förhör mig om bevisningen. ”Man kände inte att man behövde bli överbevisad”.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härÅklagaren valde i november 1998 att lägga ned förundersökningen. Någon bevistalan, det vill säga att en domstol prövar bevisningen och skuldfrågan även om den misstänkte är för ung för att straffas, hölls aldrig.
Visar det sig att uppgifterna om övertramp i förhören stämmer, är detta en rättsskandal. Kevinutredningen borde granskas på nytt – tillsammans med det åttiotal andra mordutredningar där Sven Å Christianson varit inblandad.
