SLUTREPLIK | UTVISNINGAR
Läkarförbundets svar på min kritik av beslutet att kategoriskt avråda läkare från att "delta i utvisningar av asylsökande" medför vissa klargöranden, men skapar också nya frågetecken. Rådet gäller endast deltagande i transport av personer som nekats asyl ut ur landet. Någon förklaring till denna begränsning av rådet ges dock inte, ej heller till varför just utvisningstransporter efter nekad asyl anses särskilt olämpliga för läkare att delta i.
Svaret ägnar mycket utrymme åt att motivera en ståndpunkt som jag i min kritik anslöt mig till: att läkare och annan vårdpersonal inte bör utföra tvångsmedicinering eller medicinskt omotiverasde insatser. Men det finns också ett försök att tillbakavisa den substantiella kritik jag anförde mot rådet att läkare över huvud taget inte ska "delta i utvisningar av asylsökande".
Läkarförbundet tar till brösttoner och anklagar min kritik mot det argument som återges på förbundets egen hemsida för att vara "sofismer" och att det är "grundlösa insinuationer" att ta det på allvar. Men i samma andetag erkänner förbundet att uttalandet varit illa formulerat och att jag har rätt i sak: det faktum att en läkares medverkan i utvisning är att bistå i myndighetsutövning utgör inte ett skäl mot deltagande. Förbundet bedyrar samtidigt att man visst inte alls vill ge de som nekats asyl mindre möjligheter till adekvat vård – alla ska ha lika rätt till vård oavsett juridisk status. Men i nästa andetag sägs att läkare ändå inte bör delta i utvisningstransporter av just de som nekats asyl.
Jag kan inte se annat än att förbundet här gör skillnad på folk och folk just på grundval av deras juridiska status, rådet gäller exempelvis inte utvisning av person som dömts till utvisning som påföljd efter brott. Att ansluta sig till stolta deklarationer om lika rättigheter räcker inte, man behöver följa dem också.
Harmen över att bli kritiserad för brister i sina egna formuleringar och resonemang gör samtidigt att förbundet missar kärnpunkten i min kritik, nämligen att ett deltagande av en läkare i en utvisning inom ramen för professionsetikens råmärken inte "kan antas inta en roll som liknar myndighetsutövning". Detta blir extra tydligt när man i sitt svar framhåller vikten av att de som nekats asyl och som ska utvisas bedöms medicinskt och att läkares rekommendationer följs av ansvariga myndigheter. Ty en sådan rekommendation kan ju vara just att en läkare bör medfölja under transporten. Samtidigt vidhåller Läkarförbundet i sitt svar sitt kategoriska råd mot sådant deltagande, vilket blir en flagrant motsägelse och utmynnar i ett professionsetiskt råd ägnat att skapa förvirring.
Lyckligtvis har dock Läkarförbundet nu modifierat det råd som presenteras på hemsidan, så att det inte alls är så kategoriskt: det gäller bara deltagande i utvisningar av asylsökande som inte kan motiveras medicinskt "med syfte att säkerställa transporten". Jag konstaterar att den kritik som gjort förbundet så upprört i pressen gjort intryck i sak.
Christian Munthe
professor i praktisk filosofi, Göteborgs universitet
ledamot i Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik
