Det sensationella i det franska valresultatet är inte att Emmanuel Macron kunde komma från ingenstans och ta hem första omgången med sina 23,9 procent av rösterna. Inte heller att Marine Le Pen tog andraplatsen med 21,4 är särskilt häpnadsväckande. Upphetsningen till trots – opinionsmätningarna hade förutspått att presidentvalet slutligen skulle stå mellan dem.
Att den sittande franske presidenten, socialdemokraten François Hollande, är impopulär har förvisso heller inte varit möjligt att undgå. Till och med han själv insåg att det inte var lönt att ställa upp för omval. Men att hans Parti socialiste, med kandidaten Benoît Hamon, inte kunde skramla ihop mer än 6,3 procent – det är något oerhört.
Ett av de två huvudalternativen i modern fransk politik, ett i långa perioder statsbärande parti, blev närmast utplånat.
Det sker inte bara i Frankrike. I mitten av mars höll Nederländerna parlamentsval. Skräckrubrikerna inför handlade om den islamfientlige Geert Wilders. Efteråt jublade man över liberalen Mark Ruttes seger. Bakom rubrikerna fanns det riktiga jordskredet. Partij van de Arbeid, tappade mer än tre fjärdedelar av sina mandat och landade på 5,7 procent. En av de dominerande politiska krafterna, som brukar vinna en tredjedel av väljarna, maldes ned till en nivå normalt förbehållen maoister eller djurrättsaktivister.
I förra veckan, efter blott nio månader på jobbet, utlyste Storbritanniens konservativa premiärminister Theresa May nyval. En anledning: arvfienden är svårt stukad. Tories leder med tvåsiffrigt i opinionsmätningarna, och May räknar med att stärka sitt mandat genom en promenadseger mot ett Labour lett av Jeremy Corbyn.
Så ser det ut i land efter land.
Arbetarrörelsen föddes som en reaktion mot industrialiseringen på 1800-talet. Efter det kommunistiska maktövertagandet i Ryssland 1917 – ett hundra år sedan – tvangs anhängarna välja sida. Revolutionär kamp för proletariatets diktatur? Eller demokratisk reformism inom rådande parlamentariska system? I hela Europa splittrades arbetarpartierna upp. Kommunisterna fick egna partier, oftast små och styrda från Sovjet. Socialdemokraterna blev breda folkrörelser.
I ett hundra år därefter har socialdemokratin definierat den huvudsakliga konfliktlinjen i europeisk politik. Det första halvseklet, åtminstone, med ett tydligt socialistiskt mål, som skulle uppnås med gradvisa reformer. De senaste decennierna som förvaltare av välfärdsstaten.
Men nu, efter hundra år, överger väljarna socialdemokraterna. Arbetarklassväljarna tycks i hög grad söka sig till nationalistiska reaktionära partier. Och den medelklass som socialdemokraterna länge höll i sitt grepp med hjälp av generell välfärdspolitik har gått vidare i takt med att de offentliga systemen har slutat att leverera.
Beroende på utkikspunkt kan man betrakta skeendet på olika sätt. Man kan likt statsvetaren Francis Fukuyama utropa historiens slut, och konstatera att liberalismen vann över socialismen.
Man kan lika väl säga att socialdemokraterna segrade sig till döds. Välfärdsstaten är närmast universellt omfamnad. Det finns ingen höger som motsätter sig skattefinansierad vård-skola-omsorg eller facklig organisering.
Chockverkningarna efter industrialiseringens era har ebbat ut. Den nya tidens frågor – det må vara informationssamhället, globaliseringen eller miljön – ger nya konfliktlinjer.
Kanske håller det historiska fönstret helt enkelt på att stängas. Hundraåringen själv smiter ut och försvinner.
