REPLIK | OMSKÄRELSE
Den svenska debatten om de eventuella skadliga effekterna av icke-medicinsk/rituell omskärelse av pojkar, och om dessa eventuella effekter skall åberopas som skäl till ett förbud i svensk lagstiftning, har aktualiserats ånyo.
Denna debatt har sjudit i svensk mainstreammedia sedan ungefär i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet när lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar trädde i kraft.
I en artikel publicerad den 21/4 i SvD skriver representanter – Klas Sivén et al – från Grön ungdom och Liberala ungdomsförbundet (Luf) att Region Skåne subventionerar ”könsstympning” (en förråande omskrivning av icke-medicinsk omskärelse av pojkar) och att det ”kostar skattebetalarna i Skåne ungefär 3 miljoner kronor per år […]”
Retoriken som söker påskina att de minoritetsgrupper (främst judar och muslimer) som låter omskära sina pojkar på religiös eller kulturell grund ägnar sig åt ”könsstympning” är i stort sett oförändrad sedan i slutet av 2011 och i början av 2012, när denna debatt senast pågick som intensivast.
Med ett möjligt undantag för den ekonomiska aspekten, som presenteras i början av nämnda artikel, följer författarnas argument i allt väsentligt samma linje som sina föregångare: ingreppet är irreversibelt; det kränker barnets integritet och (negativa) religionsfrihet; och det strider mot FN:s barnkonvention.
Författarna hänvisar bland annat till barnkonventionens artikel 19, som gör gällande att ”varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av förälder eller annan som har hand om barnet”.
Att åberopa artikel 19 är problematiskt av i huvudsak tre olika skäl, som hänger ihop. För det första att icke-medicinsk omskärelse av pojkar likställs med våldshandlingar och övergrepp.
För det andra att detta får till följd att svenskar judar och muslimer, vilket det i de flesta fall rör sig om i denna fråga, ställs mot sina egna barn, som de påstås begå övergrepp eller våldshandlingar mot.
För det tredje och slutligen får detta i sin tur till följd att dessa två minoritetsgrupper framställs som särskilt barbariska och direkt olämpliga som vårdnadshavare. Bland vissa kan detta reaktivera seglivade föreställningar om juden och muslimen som kvintessensen av den barbariske ”andre”, som står i bjärt kontrast till en tänkt civiliserad och upplyst europé.
Efter en genomgång av FN:s barnkonventions samtliga artiklar kan man dra slutsatsen att författarna har ägnat sig åt en selektiv läsning. En tolkning av artikel 8 och 30 kan åberopas som stöd för att icke-medicinsk omskärelse av pojkar fortfarande skall ha stöd i svensk lagstiftning.
Artikel 8 hävdar barnets rätt till en identitet.
Bland till exempel judar i allmänhet är omskärelse av pojkar en viktig identitetsskapande praktik. En studie från 2001 av socialpsykologen Lars Dencik visar att omskärelse av pojkar var det mest praktiserade religiösa påbudet bland svenska judar. 84,7 procent av totalt 2581 respondenter lär omskära sina pojkar. Med det sagt är det viktigt att understryka att en debatt om omskärelsens vara eller icke också förs inom den internationella judenheten.
Artikel 30 hävdar att de ”barn som tillhör en minoritet eller en ursprungsbefolkning har rätt till sitt språk, sin kultur och religion”.
Varken judendomen eller islam står eller faller med rituell omskärelse av pojkar, men att förbjuda en sedvänja som idag regleras i lag skulle i viss mån lägga hämsko för judiska och muslimska barns rätt till sin kultur och religion samt identitet, i vilken religiös tradition kan vara en viktig byggsten.
I denna och i andra angränsande debatter som drivs av debattörer med en liberal utgångspunkt, och som kretsar kring religionens förment skadliga effekter på såväl vuxna som barn, brukar religionsfrihet i de flesta fall förstås i negativ bemärkelse, det vill säga som frihet från religion. Barnet skall själv få välja sin religion och inte vara en projektionsyta för sina föräldrars visioner och önsketänkande.
Intressant att notera är att argumentet om barnets valfrihet enbart tycks åberopas i frågan kring just religion. Men i frågor som rör uppfostran i en vidare bemärkelse, som kan innefatta etik- och moralfrågor, miljöfrågor, kosthållning, politisk hemvist eller vilket fotbollslag man hejar på, verkar argumentet om valfrihet inte speciellt intressant.
Martin Luther förfäktade att enkom tron är vägen fram mot själslig frälsning. Denna doktrin präglar fortfarande religionsförståelsen bland svenskar i allmänhet; religion är lika med tro och står därför i motsats till vetande, som de svenska religionshistorikerna Simon Sorgenfrei och Susanne Olsson (2011) noterar. Och eftersom tro står i motsats till vetande lägger sig religion per automatik i vägen för ett rationellt och förnuftsstyrt tänkande.
Det är bland annat mot denna bakgrund som den svenska religionskritiken bör förstås emot och vilken denna debatt bland annat är ett uttryck för.
Författarna pekar på den så kallade köksbordskirurgin som ett tänkbart argument mot ett förbud, men att den skall stävjas med ”fortlöpande kontroller av barnets utveckling” fram till att han eller hon börjar skolan. Men det finns ytterligare ett problem med att kriminalisera denna sedvänja.
I ljuset av att en vital antisemitism och islamofobi som i det svenska samhället emellanåt manifesterar sig på olika sätt och med olika verkningsgrad där glåpord på stan och allmänna trakasserier, rasistiskt klotter, och diskriminering på bostads- och arbetsmarknad utgör den mildaste graden, medan brandanslag mot bönelokaler och flyktingförläggningar och fysiskt våld med dödlig utgång utgör den kraftigaste, ligger det i farans riktning att ett lagstadgat förbud skulle alienera i huvudsak två svenska minoritetsgrupper, nämligen judar och muslimer. Det är inte helt otänkbart att detta i sin tur skulle bidra till ökade spänningar mellan dessa två grupper visavi majoritetssvenskar och majoritetssamhället.
Det senaste aktuella exemplet på en förödande följd av antisemitism i Sverige är den Judiska föreningen i Umeå. I början av april i år kände dess medlemmar sig tvungna att lägga ner sin verksamhet efter hot och trakasserier från aktörer verksamma i nazistiska miljöer.
Denna debatt bör också ses som en del av ett vidare internationellt politiskt sammanhang. Detta har blivit upprinnelsen till implementerandet av ett antal symbolpolitiskt och islamofobiskt kodade illiberala lagar ute i Europa. I liberalismens namn och under förespeglingar av ”säkerhet” och ”frihet” har dessa implementerats i ambitionen att stävja de krafter som tänks gå på tvärs med liberala värderingar och därmed utgöra hot mot den rådande ordningen.
Ta Schweiz och Frankrike som exempel.
Efter en folkomröstning 2009 förbjöds byggandet av nya minareter i Schweiz, som vid tidpunkten för folkomröstningen bara hade fyra stycken.
Året därpå röstade den franska nationalförsamlingen igenom ett förbud (som implementerades 2011) mot att bära heltäckande slöja på allmänna platser. Religionshistorikern Mattias Gardell (2010) observerar att detta skedde i ett land där 0,08 procent av de muslimska kvinnorna, eller tre promille av den totala befolkningen, bar heltäckande slöja vid den aktuella tidpunkten och att lagstiftningen därför bör ses som symbolisk snarare än praktisk.
Denna debatt har reaktiverats av representanter från Grön ungdom och Luf, Liberalernas och Miljöpartiets ungdomsförbund.
Sedan en längre tid har Liberalerna drivit en Israelvänlig politik och varit tydliga i sitt motstånd mot antisemitism. (Å andra sidan har Liberalerna varit en pådrivande röst i debatten om slöjförbud, som på många sätt liknar debatten om omskärelse, men med den avgörande skillnaden att den slår mot muslimska kvinnor.) Här kan namn som Per Ahlmark, Fredrik Malm och Birgitta Ohlsson nämnas. Miljöpartiet å sin sida verkar för att driva en jämställdhetspolitik med utgångspunkt i en ”antirasistisk feminism”.
Mot den bakgrunden är det något egendomligt att dessa representanter yrkar på förbud, vilket skulle slå mot i huvudsak två minoritetsgrupper.
Att en sådan lagstiftning dessutom skall understödjas av ”fortlöpande kontroller av barnets utveckling” är varken liberalt eller antirasistiskt; det är inte utan anledning som Sverigedemokraterna också motionerar för ett förbud. Frågan som Sivén et al nu bör ställa sig är vilka politiska krafter som de framgent vill göra gemensam sak med och mot vilka ett förbud mot rituell omskärelse av pojkar skulle slå mot.
Erik Magnusson
fil.master i religionshistoria och medlem i Forskarnätverket Judarna i Sverige vid Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet
