Vi är blott tre val bort från slutet av den västerländska demokratins ordning såsom vi känner den, var det ödesdigra budskapet från journalisten och Pulitzerprisvinnande polsk-amerikanska författaren Anne Applebaum för ett år sedan. Nu är två val passerade på denna golgatavandring, britterna röstade för brexit och det amerikanska folket valde Donald Trump till president. Återstår så ett tredje, det franska.
I dag hålls den första omgången, och det är osannolikt att någon av de elva kandidaterna samlar mer än 50 procents stöd. Följaktligen blir det en andra omgång den 7 maj. Skulle man satsa pengar på hur det har gått när röken är skingrad och alla röster är räknade, är Macron den i dagsläget som ger minst för pengarna. Att oddsen pekar rätt, vore det verkligt bästa, inte bara för Frankrikes skull.
François Fillon var ett tag att betrakta som det konservativa hoppet för att motverka en seger för Marine Le Pen, även om han i likhet med henne också tycks hålla sig med en överdrivet önsketänkande syn på Ryssland. Men ”hedersmannen” visade sig inte vara så hedersam, utan verkar ha en privatmoral som inte är förenlig med det förtroende och den respekt man behöver upprätthålla kring ett ämbete av presidentkaraktär. Flera skandaler som utreds, där skattefinansierad försörjning av hustrun är en fråga, dyra kostymer och annat luxuöst i gåvor från starka näringslivsintressen en annan. Att Fillon trots detta alltjämt håller sig bland topp fyra i opinionen bekräftar ordspråket att man får de politiker man förtjänar.
Emmanuel Macron är tidigare medlem i det Socialistiska partiet, men startade i stället partiet ”En Marche!”. Varken höger eller vänster är säljargumentet, och agendan kan översiktligt beskrivas som marknadsliberal. Det är normalt ingen framgångsrik position för en fransk politiker, så vad som än händer visar stödet för Macron att det politiska franska landskapet är statt i märkbar förändring. Det understryks av ett tänkbart scenario för en slutomgång mellan två politiska krafter som båda representerar ett avsteg från den traditionella ideologiska axel som traditionellt definierat fransk politik.
Dådet i torsdags gav en accentuerad dramatisk inramning. Att den tragiska attacken kan spela repressiva och invandrarfientliga strömningar i händerna kräver förstås ingen intervjuad statsvetare för att förstå. Det är en sådan händelse som utgör en politisk force majeure, en händelse som inte kunde förutses, är utom kontroll och kan ha inverkan. Men hur stor, går inte att säga exakt vare sig före eller efter. Väljarna är inte alltid ärliga i vad de uppger innan ett val, och ibland har de till och med en falsk minnesbild efteråt av vad de egentligen röstade på.
Men samtidigt är fransmännen i allmänhet och parisborna i synnerhet, vid det här laget ganska härdade. Frågor om terrorism, radikalisering och jihadistrekrytering är inte nya, och den känslomässiga chock Sverige hamnade i för ett par veckor sedan går inte att jämföra med den franska reaktionen på vad som hände på deras huvudstads paradgata. ”Den nya verklighet” vi har talat om sedan Drottninggatan den 7 april, är sedan ansenlig tid fransk vardag.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härUpploppen som blev så uppmärksammade i de franska förorterna 2005 har sedan dess kommit att få efterföljare, med andra årsringar. Reella sociala problem, med hög arbetslöshet framför allt bland unga män, sätter extra tryck på politiken att finna lösningar.
Efter att Frankrike attackerats i januari år 2015 genomfördes en stor kartläggning av radikaliserade muslimer. Resultatet kom som en chock när Miviludes, det franska inrikesministeriets kommission för kampen mot sekterism, berättade att av 8 000 kända fall, var så mycket som en tredjedel konvertiter. Inte heller den förmodade socioekonomiska balansen stämde längre; allt fler radikaliserade kommer från välmående hem med högskoleutbildade föräldrar. Och som bekant har förlusten av en känd karta fått somliga franska politiker att tappa kompassen.
Frankrikekännare har vittnat om att fransmännen inte tycks lika blasé inför detta val – den här gången verkar valet ges större betydelse än vanligt, och personfixeringen är påtaglig. Dock ska sägas att i en av de senaste opinionsmätningarna jag tog del av, hade Osäkerheten och Soffan alltjämt ansenligt stöd i väljarkåren. Och stödet för dem säger något väsentligt om politiken.
Ett tv-reportage som fladdrar förbi visar en motsvarighet till Medelsvensson, en kvinnlig Jaques Bonhommes blir intervjuad. Det är en servitris som har bestämt sig för att avstå att rösta av skälet att hon inte känner sympati för någon av kandidaterna. En kvinna som är gäst på kaféet väljer mellan så skilda alternativ som yttervänsterns Jean-Luc Mélenchon och högermannen utan heder. ”Men Fillon är lite rock’n’roll”, säger hon, ”och det gillar jag”.
Rock’n roll. Få saker att hända. Säger som det är. Ge dem knäpp på näsan. En spark i baken. Även om sådana opinioner ser lite olika ut och har skilda kontexter i olika länder, säger det att det finns en marknad för dem som åtminstone uppfattas vara mer raka, tydliga och handlingskraftiga – till skillnad från det etablerade gardet.
Sverige har god anledning att följa det franska valet och dess utgång. Alldeles bortsett från de uppenbara skillnader i historia och tradition. För det första: framtiden för EU-samarbetet och Europas välstånd kommer att påverkas i hög grad av hur detta centrala medlemsland framgent väljer väg. Dessutom: alla ingredienser som har påverkat den franska inrikespolitiken, finns också här. Svenska politiker må vara mindre vältaliga än de franska, men när det gäller allvaret i samhällsutmaningarna och förtroendeklyftan gentemot det politiska etablissemanget, är vi alla fransmän.
När jag intervjuade Anne Appelbaum i Elvakaffet, påpekade hon att undergången för en känd världsordning inte automatiskt behöver innebära undergången för de idéer som varit bärande för densamma. Men vad samtiden visar oss, är att de inte går att ta för givna. Vill man ha friheten, måste man slåss för den.
