Hur förändrades Sverige av Ikea-morden?
Jag fick frågan av en dansk tidningsredaktör för två år sedan, och påmindes om skillnaden mellan svensk och dansk debatt också i det avseendet. Abraham Ukbagabir hade fått avslag på sin asylansökan och hade just varit på Migrationsverket för ett så kallat ”avresesamtal” när han mördade två personer på Ikea i Västerås. I förhör uppgav han att han valt ut sina offer för att de såg svenska ut.
Ikea-morden förändrade inte Sverige, i alla fall inte det svenska offentliga samtalet. Händelsen behandlades så som uppmärksammade våldsbrott av migranter har behandlats hittills: som en tragedi utan bäring på frågor om hur svensk migrationspolitik ska utformas.
Förra året spreds uppgifter i utländsk media om att Sverige minskade sitt asylmottagande som en reaktion på mordet på Alexandra Mezhar, knivskuren till döds av en boende på det hem för ensamkommande där hon arbetade. Men asylpolitiken lades om tidigare, och mordet på Mezhar påverkade inte migrationsdebatten – åtminstone inte i etablerade fora.
Det är annorlunda med terrorn.
Efter attentatet på Drottninggatan har utbildningsminister Gustav Fridolin föreslagit att migranter som fått avvisningsbeslut förses med fotboja. Det är inte länge sedan Fridolin talade om samma grupp som ”papperslösa” med rätt till svensk välfärd. Justitieminister Morgan Johansson, som ifrågasatte polisens inre utlänningskontroller 2014, lovar nu fokus på att få illegala migranter att lämna landet.
Detta är inte ett försök att relativisterna terrormorden på Drottninggatan, eller hoten från extremister beredda att begå nya attentat. Men så här gestaltar sig svensk offentlighet: Det är först när det skett ett bestialiskt terrordåd mitt i huvudstaden som brottslighet relaterad till migrationen tillåts få konsekvenser för själva migrationspolitiken.
Grova våldsbrott betraktas däremot ännu som enskildheter, anekdoter utan betydelse för migrationspolitikens utformning.
Det har också varit såväl alliansregeringens som den nuvarande regeringens policy att låta frågan om brottslighet förbli just anekdotisk. Invandrares andel av brottsmisstänkta redovisas inte längre för allmänheten. Den senaste rapporten från Brå, som visar en kraftig överrepresentation av invandrare vid grova brott, bygger på siffror som nu är mer än femton år gamla.
Men de som har inblick i statistiken utgår uppenbarligen från att resultaten står sig. På frågan om regeringen bör ge Brå i uppdrag att uppdatera siffrorna, svarade Morgan Johansson nyligen att frågan är tillräckligt väl beforskad. Enligt kriminologiprofessor Leif GW Persson står invandrare för mer än åttio procent av de brott i Sverige som leder till domar på mer än tre års fängelse.
Hur migrationspolitiken utformas – exempelvis vad gäller illegala migranter som blir kvar i Sverige efter beslut om avvisning – påverkar inte bara vår sårbarhet för våldsbejakande extremism. Grov våldsbrottslighet i allmänhet måste också ha en plats i den migrationspolitiska debatten.
