DEBATT | UTBILDNING
Sverige har en avancerad arbetsmarknad som kräver en välutbildad arbetskraft. En relativt stor andel av de utlandsfödda har högst förgymnasial utbildning och har därför svårt att komma in på arbetsmarknaden.
Allt fler börjar inse att denna grupp utgör den största integrationsutmaningen i Sverige (bland andra Li Jansson och Nima Sanandaji på SvD Näringsliv Debatt den 10 mars) och att lösningen på problemet är utbildning. Man föreslår ett större ansvar för vuxenutbildningen.
Jag delar uppfattningen att utbildning är nödvändigt för att lågutbildade utlandsfödda ska ha en chans på arbetsmarknaden. Däremot ifrågasätter jag om vuxenutbildningen är anpassad för att möta gruppens särskilda behov.
En relativt stor grupp av de nyanlända har aldrig gått i skola eller bara ett par år. De kan inte läsa och skriva på sitt modersmål och de har svårt att ta till sig information som inte är konkret. Särskilt på svenska. En majoritet kommer från länder där vardagsliv, normer och värderingar skiljer sig från hur det är i Sverige. Varje situation är ny och främmande. De har svårt att förstå sammanhang, vet inte vad som ska ske, vad de förväntas göra.
Det som behövs för att utlandsfödda med låg utbildning ska ha en chans på den reguljära arbetsmarknaden är en grundutbildning som är helt anpassad till deras förutsättningar och inrättandet av mindre kvalificerade arbeten.
• En komprimerad anpassad grundskoleutbildning. Lösningen är en målgruppsanpassad, komprimerad grundskoleutbildning som ger en sådan kompetens att kortutbildade kan få ett reguljärt arbete. Svenskundervisning kombinerat med vardagslivs- och samhällsorientering på det egna språket och dessutom undervisning i skolämnen som matematik vid behov med modersmålsstöd. Kontakter med det omgivande samhället och såväl praktik som arbetslivsorientering redan tidigt.
En hel sådan utbildning skulle ta tre till sex år, vilket kan låta mycket och dyrt. Men det skulle betyda en avsevärd förbättring jämfört med i dag när det tar i snitt åtta–nio år för nyanlända flyktingar att komma i arbete om de överhuvudtaget gör det.
En realistisk bedömning är att en majoritet av de lågutbildade inte kommer att klara en hel sådan grundskoleutbildning. Antagligen är det de yngre och de mest motiverade som skulle göra det. De bör få chansen för här finns en reell begåvningsreserv. För de flesta torde den optimala lösningen vara en kombination av en något kortare komprimerad grundskoleutbildning och mindre kvalificerade jobb.
Även när det gäller utlandsfödda som kommer hit i tonåren och har en bristfällig skolutbildning skulle det vara en fördel om de kunde erbjudas en sådan anpassad utbildning. I dag integreras de tidigt i ordinarie verksamhet vilket leder till att en majoritet misslyckas.
Idealet vore att det utgick ett slags studielön som låg något över försörjningsstödet och som var kopplad till närvaro. Det skulle fungera som en morot och troligen få fler kvinnor än i dag att delta i verksamheten. Särskilt kvinnor som inte har försörjningsstöd, en grupp kvinnor som ofta stannar hemma i dag.
Ingen skulle komma på idén att låta svenska sjuåringar börja läsa en avancerad yrkesutbildning. De saknar ju språket, begreppen och omvärldskunskapen. Ändå är det precis vad beslutsfattarna gör när de skickar utlandsfödda utan skolutbildning och kunskaper om det svenska samhället till olika arbetslivsinriktade projekt och program som de inte kan tillgodogöra sig.
Det skulle vara en stor samhällsbesparing att använda de medel som i dag används till sådana oftast helt resultatlösa aktiviteter till en alternativ grundskoleutbildning för lågutbildade utlandsfödda. Fler skulle integreras och ha en chans på den reguljära arbetsmarknaden.
• Mindre kvalificerade jobb till analfabeter och andra lågutbildade. För att analfabeter och andra kortutbildade ska kunna komma ut i arbete måste samhället vara öppet för oortodoxa lösningar. Nya utmaningar kan inte lösas med gamla recept.
En lösning skulle vara att samhället skapar olika mindre kvalificerade jobb. Det skulle handla om enkla sysslor som behövs men inte görs i dag och som inte utgör något hot mot parterna på den reguljära arbetsmarknaden. Renhållning av gator och parker. Enklare bisysslor inom sjuk- och äldrevård. Promenader med äldre och personer med funktionsnedsättning. Dessa jobb bör betalas med relativt höga löner för att det ska vara attraktivt att ta sådana jobb och inte mera fördelaktigt att leva på försörjningsstöd.
Mitt förslag är att man skapar särskilda bemanningspooler som förser offentliga och privata arbetsgivare och privatpersoner med arbetskraft för enkla arbetsuppgifter. Med en subventioneringsgrad på 30–50 procent borde de lågutbildade bli attraktiva för arbetsgivare.
Ännu en vinst med mindre kvalificerade jobb skulle vara att de nyanlända har ett arbete att gå till och då blir en positiv förebild för sina barn.
Vill samhället att även de invandrare som står längst från arbetsmarknaden ska ha en chans måste det våga pröva nya vägar. Att fortsätta i gamla spår innebär slöseri med resurser och ett fortsatt utanförskap.
Leif Styfberg
tidigare chef för SFI Stockholm
