Fredrik Segerfeldt: Prisas av både antikapitalister och marknadsliberaler

Gäst | Ekonomi och utveckling

Det brittiskt styrda Indien drabbades regelbundet av massvält med miljontals dödsoffer.

Det var därför inte förvånande att indiern Amartya Sen, som tio år gammal 1943 upplevde den sista stora hungersnöden i landet, ägnade stor tankemöda åt just svältkatastrofer. Han visade att det nästan aldrig är brist på mat, utan bristen på demokrati och yttrandefrihet som är orsaken. I samhällen där medborgarna kan utkräva ansvar av makthavarna och där informationen flödar fritt svälter människor sällan ihjäl.

Amartya Sen, som numera är professor på amerikanska Harvard, tog 1998 emot Riksbankens pris till Alfred Nobels minne. I år får han statsvetenskapens mer blygsamma motsvarighet, Skytteanska priset, just för sina insikter om demokratins betydelse för att lindra utsatthet. Det är han värd.

Precis som Adam Smith är Sen inte bara nationalekonom utan också filosof. Som sådan kritiserar han utvecklingsekonomernas i hans tycke ensidiga fokus på ekonomisk tillväxt. Här är hans efterbörd mindre entydigt positiv.
Sen har rätt i att ekonomisk tillväxt inte är en tillräcklig förutsättning för mänsklig blomstring.

Se på Kina, ett land som bekämpar fattigdom med marknadsreformer men som fortfarande håller befolkningen under kommunistiskt förtryck. Det går att göra ekonomiska framsteg utan att släppa loss människan helt och hållet, åtminstone upp till en viss nivå. Enligt nationalekonomerna Daron Acemoglu och James Robinson fungerar det så länge ekonomin fokuserar på att härma andra länder. I boken ”Why nations fail: The origins of power, prosperity, and poverty” (Crown Business 2012) menar de att den dagen Kina befinner sig längst fram i innovationsfronten kommer den kreativa förstörelsen att spilla över på politiken och då måste Kina välja: stagnation eller demokrati.

Även om ekonomisk tillväxt inte är en tillräcklig förutsättning för mänsklig utveckling så är det en nödvändig sådan. Som Oxfordprofessorn Paul Collier har uttryckt det: Growth is not a cure-all. But lack of growth is a kill-all. Det är svåröversatt men betyder ungefär: ”Tillväxt löser inte allt, men utan tillväxt fungerar inget.” Det går helt enkelt inte att bekämpa fattigdom utan att skapa mer resurser. Skillnaden mellan 2000-talets Medelsvensson och 1800-talets Karl-Oskar och Kristina är omkring 150 år av kapitalistiskt ledd produktivitetstillväxt.

Eftersom det internationella utvecklingsetablissemanget länge präglats av anti-ekonomism och tillväxtkritik passade Sens budskap som hand i handske. Inte minst inspirerade och bidrog han till FN:s utvecklingsorgan UNDP:s Human Development Index, ett mått som har som mål att tona ned just den ekonomiska dimensionen av mänskliga framsteg och i stället betona utbildning och hälsa.

Det är en lustig motsättning, för som ekonomen Justin Wolfers visat stämmer FN-indexet och en lista över länders genomsnittliga inkomstnivåer överens till 95 procent. Och som bland annat Hans Rosling kom fram till i en studie är den viktigaste orsaken till skillnader i spädbarnsdödlighet mellan länder just skillnader i BNP per capita. Offentliga välfärdsutgifter har enligt samma studie noll förklaringsvärde.

UNDP:s anti-tillväxtagenda får till följd att en fattig kommunistdiktatur som Kuba regelbundet hamnar högt upp på listan. Det gläder mången vänsterextremist när förtrycket får en godkännandestämpel i pannan av världssamfundet. Ty demokrati och mänskliga rättigheter ryms inte i FN:s utvecklingsbegrepp.

Så det är med dubbla känslor jag lyfter på hatten för professor Sen och säger: Grattis.

FREDRIK SEGERFELDT är författare och debattör.

fredrik.segerfeldt@gmail.com