Att gå på kvinnor som liknar idealet är inte feminism. Det är motsatsen.
Folk med stort hår är lata och äckliga. De borde ta och kamma sig. #100tagomdagen #aldrigvila
Nej! Tunt hår är ett tecken på ohälsa. Personer som har tunt hår är dåliga förebilder. #tjockthårpositiv
Titta här är ett foto på mig när jag har så lite hår att skalpen syns genom testarna! #thinspiration #skalpgap
Ungefär så känns den allt hätskare diskussionen om fetma och träning för mig. Och det mest förvirrande av allt är att den förs under uttalat feministisk flagg.
Nu senast var det tv-profilen Jessica Almenäs som i sin podcast gick till storms mot att andra skuldbelägger henne och kallar henne en dålig förebild för att hon dokumenterar sin träning, samtidigt som de lägger upp bilder på sig själva där de trotsigt håller upp ett paket kanelgifflar och en Pucko. Man får väl äta vad man vill, menar hon, men vilka är de att prata om hennes projekt som träningshets när de själva ägnar sig åt oträningshets?
Kvinnan som fotat sig själv med kanelgifflar och en Pucko, bloggaren och kroppsaktivisten Natashja Psomas Blomberg, kontrar: "I en tid då varannan gymnasietjej bantar med extrema metoder, var femte sjuåring tycker att hon är för tjock och kvinnor generellt är så missnöjda med sina kroppar att de avstår från att bada, ha sex, njuta av livet – då tycker jag att det är anmärkningsvärt att många av er vägrar fundera på om ni har något ansvar i detta."
Om man vill leva länge är det bra att röra på sig. Men hälsa är ett specialintresse. Hårdträning är ett specialintresse. Och vi vet att kroppen lever sitt eget liv rätt mycket och är svår att omforma.
Att till exempel vikt till största delen beror på genetiska förutsättningar. En del väger lite, hur mycket de än tvingar i sig. Andra är ständigt hungriga, och om de lyckas gå ned så smyger extrakilona tillbaka så snart de inte orkar piska sig själva längre. Det är med andra ord inte bara elakt att ge sig på andra för hur de ser ut, det är meningslöst.
Idealet säger ändå att kvinnor ska vara smala fast samtidigt ha tuttar och rumpa. Denna typ av kropp är inte särskilt vanlig i omklädningsrummet på badhuset, men det är den som syns överallt i offentligheten, på busskurernas reklamaffischer, i modereportage och Hollywoodfilmer.
Den kvinna som har begåvats med vad den fiktiva detektivhjältinnan Mma Ramotswe en gång kallade "en traditionell kropp" behöver bara sticka ut näsan i sociala medier för att få lika oombedda som hånfulla kommentarer om att hon är för tjock. För tjock för vaddå? För att få synas, för att existera?
Att det är så här är ett problem, det har feminismen identifierat. Men i stället för att vända sig mot detta – att kvinnor bedöms efter sitt utseende och reduceras till sina kroppar – i stället för att vända sig mot idealet, vänder sig somliga feminister alltså mot dem som liknar idealet.
Ingen enskild kvinna kan dock påtvingas ansvar för barntrinda sjuåringar som känner sig tjocka, ingen enskild kvinna kan avkrävas att leva som en förebild, ingen enskild kvinna ska behöva få höra att hon har fel kropp och inte borde få visa sig.
Att ge sig på just den enskilda kvinnan på de premisserna är inte feminism, det är definitionen av motsatsen. För vad är egentligen könsförtryck? Jo, idén om att kvinnor är till för att behaga andra. Att de först och främst är sina kroppar, och att dessa kroppar är projekt, något som ska modelleras och förändras och tuktas så att andra blir nöjda med dem.
Om jag fick önska något så vore det att kvinnor skulle sluta vara så stolta över sina kroppar, sluta skämmas över dem, över huvud taget slutade uppehålla sig vid hur de själva och andra ser ut, och i stället pratade om annat. Det vore ju revolutionerande på riktigt.