Tjecker och slovaker har dockteater. Japanerna har sidenproduktion, turkarna sin kaffekultur och indierna har yoga. I Belgien handlar det om ölkultur, i Egypten en muntlig diktsvit och i Spanien Medelhavsdieten. Argentinarna har så klart sin tango.
I Sverige har vi ingenting.
I alla fall om man frågar kulturdepartementet. Regeringen har nämligen sagt nej till att nominera levande traditioner i Sverige till Unescos listor över immateriellt kulturarv. En rädsla för ”värdehierarkier” – att ranka en tradition som mer värdefull än annan – har fått kulturdepartementet att avstå från att exempelvis lansera fika-kulturen som ett svenskt immateriellt kulturarv. ”Det är många gånger ganska problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan”, sa Per Ohlsson Fridh, statssekreterare på kulturdepartementet, till Sveriges Radio i förra veckan.
Det var för snart sju år sedan som Sverige ratificerade konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet. Institutet för språk och folkminnen fick då i uppdrag att ta fram svenska traditioner som skulle vara värda att hamna på Unescos lista. På den förslagslista som myndigheten sedan dess upprättat återfinns förutom den svenska sedvänjan att fika exempelvis luciatåg, dans runt midsommarstången, den judiska högtiden purim, fäbodkulturen och nyckelharpa.
Nu hamnar alltså den listan i papperskorgen. Men vad kulturdepartementet än säger: Sverige har sedan flera århundraden ägnat sig åt att bygga just det som statssekreteraren Ohlsson Fridh kallar värdehierarkier. Vi väljer ut vad i vår kultur som är värdefullt nog att visas på museer, vi k-märker vissa byggnader och vi subventionerar ett antal kulturyttringar, men inte andra. Sedan 1991 har vi dessutom bidragit med svenska kultur- och naturarv på Unescos lista över fysiska världsarv. Vi har alltså bestämt oss för att Silverbibeln smäller högre än andra böcker, att operakonsten till skillnad från den muntliga berättartraditionen ska ha en nationalscen och att världsarvet Skogskyrkogården rent värdehierarkiskt – så klart – hamnar skyhögt över Globen.
När regeringen väljer att inte peka ut vilka av våra traditioner och sedvänjor som är värda att listas bredvid argentinsk tango och spansk Medelhavsdiet, riskerar man att lämna fältet fritt för dem som vill missbruka kulturarv som symboler. Sådana krafter kan visa sig vara mycket ivriga med att ranka vad som är viktigast och mest värdefullt i svenskt kulturarv – och i förlängningen också vad som är dåligt, i värsta fall till och med ”urartad och degenererad kultur”.
Någonstans bottnar möjligen oviljan att välja ut vissa kulturyttringar som mer värdefulla än andra i en diffus villfarelse om att det inte finns någon typiskt svensk kultur. Denna tanke, att bara andra länder har gamla traditioner, har kanske att göra med uppfattningen av oss själva som modernast i världen, vilket brukar föra med sig att vi är ganska snabba med att avfärda ålderstigna och omoderna sedvänjor. Vårt sätt att använda begreppet ”knätofs” i nedsättande syfte säger en hel del om denna inställning. Man skulle kunna säga att idén att vi inte skulle ha ett kulturarv värt att bevara paradoxalt nog är en del av vårt moderna kulturarv.
För visst finns det ett kulturarv i Sverige i samma utsträckning som hos andra länder. Men liksom språket förändras ett kulturarv hela tiden och dess gränser är därför inte knivskarpa. Seden med luciatåg kan enligt Institutet för språk och folkminnen härledas från ett liknande firande i högreståndsmiljö i Västergötland på 1760-talet. Trenden med halloween spred sig under 1990-talet, fast denna anglosaxiska högtid är ännu inte så etablerad i Sverige att firandet kan sägas ingå i vårt kulturarv. Men kanske om 250 år?
Själv värderar jag lucia högre än halloween och tycker att också regeringen skulle våga göra det. Och även om jag alla gånger skulle placera turkiskt kaffe eller belgiskt öl ganska högt ovanför ljummet svenskt bryggkaffe i den värdehierarki som kulturdepartementet är så rädd för, så tycker jag ändå att vår fika-kultur vore värd att hamna på Unescos lista.
