I eftermiddag lyssnade jag på närings- och innovationsminister Mikael Damberg som talade på ett seminarium om Sverige i den fjärde industriella revolutionen (arrangerat av Advokatfirman Lindahl).
Damberg talade klarspråk om sin oro för den amerikanska administrationens politik med dess fokus på protektionism och oförståelse för frihandeln.
Det är en högst berättigad oro. Varje dag nås vi av nya initiativ signerade Donald Trump som tydligt markerar en politik som kommer vara djupt skadlig både för USA och världen i övrigt.
Damberg gillar att tala väl om Sverige och svenska företag. Han gläds åt svenska företagsframgångar.
Jag fäste mig vid hans träffsäkra formulering att Sverige har svart bälte i strukturomvandling. Han pekade på det som varit och är centralt för detta nämligen arbetsmarknadsparternas enighet om att inte söka försvara gamla jobb utan verka för omställning och förnyelse.
Damberg pratade entusiastiskt om ett projekt som nu bedrivs för att utgöra en ”testbädd för det nya Sverige” - t ex att pröva robotar i äldreomsorgen.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härDamberg borde bjuda in någon från Trumpadministrationen att studera svensk strukturomvandling. Det är ett område där USA har otroligt mycket att lära. I stället för att arbeta för att möjliggöra en sådan låser amerikansk bidragspolitik in arbetslösa i bidragssystem som i det närmaste omöjliggör ett återinträde i arbetsmarknaden genom mycket höga skattekilar.
Men jag kan inte underlåta att vara kritisk. Kanske inte mot Damberg i första hand men väl mot den regering han ingår i.
På hösten 2010 fick svensk samhällsdebatt ett nytt skällsord: ”riskkapitalist”.
Några månader senare började jag skriva boken De nya industrialisterna - riskkapitalet och välfärdsbygget. Det var ett av mina mest intressanta journalistiska jobb. Jag skildrar den oftast mycket framgångsrika utvecklingen i en lång rad företag, riskkapitalisternas så kallade portföljbolag. Jag intervjuade också de som investerar i riskkapitalisternas fonder. I hög grad är det internationella, institutionella investerare som satsar på de framgångsrika svenska riskkapitalföretagen. Det har inneburit en massiv kapitalinvestering under många år i svenska, växande och framgångsrika företag.
Jag intervjuade företrädare för IF Metall och Unionen som i högsta grad bekräftade den bild jag fått av framgångsrik strukturomvandling som möjliggjorts just av private equity-affärsmodellen med oftast helägande av då inte börsnoterade företag. Det är så en viktig del av det svarta bältet i strukturomvandling erövrades.
Men idag driver Stefan Löfven - tidigare IF Metall-ordförande - mot sitt bättre vetande en kampanj mot ”riskkapitalister” även när företagsägandet i företag som svarmålas övergått till börsnoterade företag med AP-fonder och stora svenska institutioner som ägare.
Det är en destruktiv politik, en skadlig politik vars enda syfte är att låta Jonas Sjöstedts retorik styra valkampen inför nästa års riksdagsval.
Tyvärr räknar jag inte med att Damberg ska ha makt att ändra den politiska kurs som socialdemokratin nu lagt fast på s-kongressen. En politisk kurs som i grunden är fientlig mot alla företag oavsett ägandeform.
Men den är likaväl djupt skadlig för svensk ekonomi och Sveriges framtid.
