Skolkommissionen presenterade sitt slutbetänkande, och skolminister Fridolin önskade sig borgfred. Nog finns en del kloka förslag i luntan som borde kunna nå bred enighet i riksdagen – inte minst konstaterandet att friskolorna är här för att stanna, viljan att satsa på lärarnas kompetensutveckling och förslagen om att stärka statens möjligheter att både stödja och ställa krav på huvudmännen. Positivt är också att skolkommissionen vill se en ordning där alla föräldrar aktivt väljer skola. Men någon borgfred kan inte utlovas så länge förslaget om att lotta ut platser till populära skolor, för att slumpen ska trumfa det sociala arvet, står kvar. Föräldrars vilja att ge sina barn de bästa förutsättningar är en kraft som bör bejakas, inte hållas tillbaka.
Problemet är inte att vissa föräldrar ställer sina barn i kö till en bra friskola redan på BB – problemet är att det finns för många dåliga skolor som den som inte stått i kö kan placeras i. Det blir hjälps inte bara för att fler riskerar att hamna i den sämre skolan, utan att kunna påverka sina chanser. Vill regeringen verkligen skicka signalen till föräldrar att de inte ska engagera sig i barnens skolgång? Eller flytta, till en ny kommun och ett nytt lotteri där oddsen är bättre.
Skol-lotto är en idé som bör förpassas till frysboxen. Det vore tråkigt om detta förslag fick stå i vägen för det vettiga som kommissionen presenterat. Dessutom är det troligen inte någon valvinnare att säga till föräldrar att de inte ska kunna påverka barnens chanser att få gå i den skola de vill: 45 procent av svenskarna är emot att byta kö mot lotteri och bara 26 procent är för, enligt en undersökning som Ipsos genomförde i februari på uppdrag av Friskolornas riksförbund (13/3).
Skolans kompensatoriska uppdrag – att möjliggöra klassresor – är viktigare nu än på länge. Enligt de internationella PISA- och TIMSS-undersökningarna har elevens socioekonomiska bakgrund under senare tid fått allt större påverkan på skolresultaten. Skolkommissionen föreslår därför ”en bestämmelse om att huvudmännen ska sträva efter socialt allsidigt sammansatta skolor”. Att man vill att minska segregationen är lovvärt, men att sätta några akademikerbarn i samma klassrum som barn vars föräldrar saknar högre utbildning är ingen mirakelkur.
En slutsats från IEA, den internationella organisationen för utvärdering av utbildningsresultat, är att tidiga insatser spelar roll. Högre resultat är kopplade till elever ”vars föräldrar ofta genomförde tidiga läs- och räkneaktiviteter tillsammans med barnen innan skolstart.” Det kan tyckas orättvist, men ingen social ingenjörskonst kan ändra på att vissa föräldrar läser saga och övar alfabetet med sina småbarn. Det skolan kan och bör göra är att sätta in extra insatser redan i förskoleklass för de barn som saknar stöd hemifrån. Här kan de föreslagna statliga pengarna, som ska delas ut till huvudmännen efter socioekonomiska parametrar, göra nytta.
Men det viktigaste förslaget är att höja kompetensen i såväl rektor - som lärarkår. Det handlar om att stärka det pedagogiska ledarskapet genom att införa regionala skolmyndighetskontor som kan stötta och utvärdera huvudmännen i kvalitetsarbetet, samt att lärare ska erbjudas professionsprogram med kontinuerlig vidareutbildning.
Kommissionen föreslår också en välkommen uppstramning av pedagogikforskningen, som faktiskt ska kunna användas ute på skolorna. Genom att satsa på excellenta forskningscenter är förhoppningen att höja kvaliteten på både svensk pedagogikforskning och lärarutbildning. Det vore guld värt – som en lottovinst för svensk skola.
