ERBIL. Kurdernas huvudstad ligger framför mig, välmående och fredlig. Erbil ligger visserligen bara nio mil från det Mosul, där den bittra slutstriden mellan terrorgruppen IS och Iraks armé utkämpas (med stöd av 6 000 amerikanska och 35 svenska militära rådgivare).
Av detta krig märks ingenting i Erbils shopping malls och på dess kycklingrestauranger. Invånartalet är ovisst: 2,6 miljoner är ett vanligt antagande, ungefär tre Stockholm. Jag ser på en hel vecka ingen enda tiggare. Bilbeståndet är nytt med många stora, vita SUVar. Jag ser tre ”Fitness Gym”, vilka vittnar om att Erbil hänger med i tiden.
Den kurdiska trikoloren, röd-vit-grön och med en sol, vajar från offentliga byggnader och krigsmakten Peshmergas förläggningar. Jag turistar i en taxi och min chaufför tar fram sitt ID-kort och pekar stolt på raden som säger att han var en av landets 200 000 Peshmerga och har den militära titeln underlöjtnant.
Byggandet blomstrar som vore Erbil ett Dubai och jag passerar skyltar som röjer starka kontakter med Sverige; en firma heter Bildelar. Jag fikar på Avesta Café.
I bergen i öster har landets första skidort invigts. Den är originell, ty längs pisterna finns varningsskyltar med texten ”Undvik landminor”.
Världens 37 miljoner kurder (varav sex miljoner i Irak) är ett distinkt folkslag. De har kroppar som massiva huggkubbar, männen pryder sig med borstig svart mustasch, kvinnorna är oftast obeslöjade. De rör sig raka i ryggen och med svikt i stegen. Deras handslag är fasta.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härPå en klippa ligger en stilig borg och den ger perspektiv när jag får veta att den är 5 000 år gammal, ty Erbil är en av de äldsta permanent bebodda städerna på jorden.
Religionen är ett sammelsurium. Kurdernas ursprungsreligion och livsfilosofi kallas yazdanism. Ur detta har religionerna jezidism, yarsanism, alevism och zoroastrism vuxit fram. Men idag är cirka 95 procent muslimer, i huvudsak sunni.
Dock förefaller Erbils islam mild. Jag är i stan en fredag men inte ens då hör jag ett enda böneutrop och jag har inte sett några minareter. Koranen efterlevs; i det moderna Erbil serveras bara i undantagsfall vin eller öl.
Många föredrar att inte identifieras med sin etniska bakgrund men använder sig av sin religion. De kristna assyrierna har bäst av alla satt ner foten och låtit bli att skrämmas av terrorhotet; IS kom under sin offensiv så nära som 30 km från stadskärnan. Den kvinnliga restaurangägare som dagligen serverar mig sublimt god libanesisk mat benämner sig hellre kaldé än kurd. Och på promenad möter jag en jude som säger: ”Här i Erbil vågar jag ha min kippa på huvudet…”
Den vidsyn och frimodighet som råder i Erbil är hårt tillkämpad. En kurdisk folkresning bröt ut 1970 och för första gången fick världen höra talas om de kurdiska soldaterna, peshmerga (som betyder: Den som står öga mot öga med döden). Den dåvarande krigskorrespondenten, senare historikern Herman Lindqvist såg dem i strid: ”Deras tapperhet var stor och de krigade klädda i badrumstofflor av plast…”.
Det var en tapperhet som ingenstans ledde. Jag minns påsken 1975. I Alger hade just ingåtts ett avtal - en dirty deal - mellan Saddam Hussein och shahen av Iran. Den gällde formellt hur gränstvister vid Persiska viken skulle lösas. Men resultatet var att Iran slutade att ge de kurdiska rebellerna stöd. Deras uppror var över. De flydde över de snöklädda bergen. Kurder satte sig i säkerhet som flyktingar i Iran, andra tvångsförflyttades till öknarna i söder. Kurdistans hjärtland arabiserades.
Jag hade tagit mig till det iranska Kurdistan. Rubrikerna på mina artiklar skildrade förenklat situationen: ”Ett helt folk sopas bort” och ”Hundratusentals når inte fram”. I den snöhöljda byn Nagader fann jag en provisorisk flyktingförläggning och i en tältöppning fick jag en exklusiv intervju med de irakiska kurdernas hövding, general Mustafa Barzani, då 71 år.
Barzani sade: ”Detta är folkmord. Jag talar inte längre politik. Men till Sverige vill jag säga: Jag hoppas att ni tar emot en skara av vårt folk.”
Den kurdiska frågan återkom under det sega kriget på 80-talet mellan Irak och Iran. Kurdernas uppror blommade, 1988 försökte Saddam Hussein slå ner det med en brutal attack mot den lilla staden Halabja. Med nerv- och senapsgas bombade Saddams kusin Ali Hassan al-Majid orten. Gasattacken dödade 5 000 människor och skadade fler än 9 000.
Detta fick USA och Storbritannien att utlysa en no-fly-zone över norra Irak (så som många väntade att de skulle göra för sex år sedan över Syrien). Kurdistan blev beboeligt. Det blomstrade och tillskansade sig 1991 autonomi.
Naturligtvis finns rivalitet mellan de två största klanerna, Barzani i Erbil, och Talabani i Sulaimaniya. Men de har lyckats växla vid presidentposten och båda hövdingarna upprätthåller goda förbindelser med Washington.
Och när nu, mot alla odds, en kurdledare åter talar politik är det Barzani junior, dagens president, Massoud Barzani, som säger: ”Jag ska inom kortast möjliga tid utlysa en folkomröstning i frågan om vi ska utropa oss som självständigt land.”
STAFFAN HEIMERSON är världsreporter och har skrivit många böcker. Kattvän, bor i Frankrike. Debuterade i SvD hösten 2016
