Segraren i det första kalla kriget, den gamla västalliansen, är satt under tryck av Kremls aktiva insatser för att splittra opinionen i väst och söndra genom ombud. Många av de senare finns i det tidigare av Sovjetunionen ockuperade östra Europa, där liberala principer aldrig riktigt fick fäste i folkdjupen efter befrielsen från kommunismen.
Men inte bara där; som framgått av de senaste årens uppsving för allsköns nationalism och högerextremism har den ryska regimens kampanjer med desinformation och finansiering av inflytandeagenter fått livsrum i en rad av EU:s ledande medlemsstater. För att inte tala om förändringen i USA under den impopuläre minoritetspresidenten Trump.
Resultaten av denna krigföring med andra medel under Kalla kriget 2.0 finns nu belagda i statsvetenskaplig form av Gustav Gressel, forskare vid tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR). Hans studie, Russia, anti-Westernism and Europe´s political parties: How the Kremlin exploits new lines of division in Europe, presenterades på torsdagen vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Desinformationsspecialisten Patrik Oksanen, politisk redaktör i Mittmedia, medverkade som kommentator med ett eget extremistindex baserat på hur partier har röstat i Europaparlamentet.
Team Gressel har kartlagt 252 politiska partier i 28 stater i Europa i ett brett forskningsprojekt med avseende på de politiska eliternas attityder till Rysslands ageranden på olika områden. Tolv valda parametrar, från inställningen till liberala värderingar och sekularisering via frihandel och sanktioner till krigen i Ukraina och Syrien, har undersökts. Beroende på vad partierna har formulerat i sina policydokument och offentliga ställningstaganden i nationella parlament och Europaparlamentet har Gressels forskargrupp med 89 sakkunniga från hela Europa kunnat klassificera 181 av de 252 partierna utefter en skala med fyra stora grupperingar: hårt antivästliga, modifierat antivästliga, indifferenta och provästliga. (Modell och resultat finns i en sammanfattning, hela materialet publiceras i maj).
Som alltid när det gäller metodval kan invändningar resas, men det verkligt intressanta med resultaten är att det nu finns siffror på vad många av oss styckevis och delt har hävdat i åratal – att det finns en inre fiende till det öppna samhället och demokratins bärande element inte bara i omgivande diktaturer utan också i demokratierna i väst, en femtekolonn.
Denna fiende till Upplysningen är stor och sannolikt växande; cirka en tredjedel av de 181 partierna verkar för ett ”antivästligt” systemskifte i Europa. Enligt Gressel har dessa ”köpt hela det ryska narrativet, hela paketet”. En viktig distinktion hos team Gressel är dock att det ryska stödet för avliberaliseringen INTE har varit avgörande för Kremls framgångar utan som drivande kraft identifieras ”en identitetskris i västvärlden och missnöje med den nuvarande ordningen”, alltså inhemska faktorer som spätts på av migrationsvågor.
Exakt vad detta ”antivästliga” är varierar utefter en värdeskala, påverkad av olika faktorer med olika tyngd i respektive land – kulturella, religiösa, ekonomiska, filosofiska – men det centrala är helhetsbilden av maktförhållandena på Europanivå. När mellan en fjärdedel och en tredjedel av partispektrum utgörs av extrempartier framträder en annan hotbild än den tidigare där varje parti för sig kunde avfärdas som marginaliserat.
Vi känner sedan tidigare delarna - tack vare Gressels arbete tydliggörs nu mer av helheten. Nu vet vi inte bara att det finns en vild elefant i rummet utan också ungefär hur den ser ut och därmed kan tämjas. I nästa steg vore det värdefullt med ännu tydligare kartbilder av hur sambanden mellan partierna ser ut över nationsgränserna, inklusive detaljer om finansiering från Moskva och mer handfasta bevis för infiltration. Vi vet vad de värsta partierna heter och var de bor – Ataka i Bulgarien, Kotleba i Slovakien, Jobbik i Ungern, Front National i Frankrike, Lega Nord i Italien, Ukip i Storbritannien, med flera i den rödbruna internationalen.
Men till den större bilden hör andra nog så inflytelserika aktörer: medier, forskare, tankesmedjor, företagsledare, konsulter, stiftelser, förlag, kändisar, diplomater, militärer. Det kommer inte att råda brist på uppslag till andra undersökare som vill gå vidare för att avslöja hur korruption och extrema idéer äter sig in i de samhällsbärande skikten i syfte att ändra våra kollektiva föreställningar om hur världen och våra egna samhällen bör vara organiserade.
Det kalla kriget är inte slut, det har bara tagit sig nya former och andra förtecken än när kommunismen ännu delade världen. Gustav Gressel har bidragit till att avslöja konturerna av huvudrollsinnehavaren i ett drama med oviss utgång.
MATS JOHANSSON är redaktör för SvD Säkerhetsrådet, ordförande i tankesmedjan Frivärld och författare till Kalla kriget 2.1 – Onda imperiets återkomst, nu i uppdaterad pocketversion.
