Ann-Sofie Dahl: Rysk aktion i Arktis bortom det defensiva

Allt medan Ryssland bombar civila i Syrien och övar kärnvapenattack mot grannländerna i Östersjön, pekas det emellanåt på Arktis som det stora undantaget. Där, högst uppe bland de smältande isflaken i norr, hävdas det understundom, skulle ryssarna visa en betydligt mer samarbetsvillig sida än den i syd och öster.

Andemeningen: det går visst att samarbeta med ryssarna, trots de många tecknen på motsatsen i nyhetsrapporteringen.

Förespråkarna för samarbetsteorin hänvisar gärna till dels Rysslands mer lågmälda och försonliga arbete i Arktiska Rådet, och dels till att ryssarna 2008 undertecknade Ilulisattdeklarationen och därmed har förbundit sig att lösa gränskonflikter med hjälp av folkrätten (i alla fall i Arktis).

Två år senare omsattes det i praktiken, när Ryssland och Norge överraskade omvärlden genom att lösa en gammal gränskonflikt som hade legat och pyrt i fyrtio år. Den ryska reaktionen på de väl tilltagna territoriella anspråken från Danmarks sida i Arktis var, i alla fall inledningsvis, också förvånansvärt stillsam.

De som är lagda åt positivt tänkande brukar också citera utrikesminister Lavrovs och andras uttalanden om att Arktis inte är en ”potentiell konfliktzon”, och att det inte finns några problem där som skulle kräva en militär lösning. Med de stora ekonomiska intressen som Ryssland har i Arktis och kring Nordostpassagen skulle det finnas all anledning att ta det lilla lugna i norr.

Men de senaste årens ryska militarisering av Arktis har blivit allt svårare att bortse från även för de mest övertygade Rysslandsapologeter. Och då handlar det inte om att återigen placera ut den ryska flaggan på havsbotten under Nordpolen utan mer allvarliga saker.

Nya militärbaser öppnas och gamla sovjetbaser återinvigs, som på ön Kotelnyj i Sibirien. Ett nytt Arktiskt kommando har invigts i Murmansk Oblast, ryska Nordflottan har förstärkts, även med kärnvapen. Två nya brigader har placerats påfallande nära den norska och finska gränsen. Specialstyrkor har landat vid Nordpolen. Och, som alltid i dessa tider, en upptrappad övningsverksamhet, med bland annat en oannonserad beredskapsövning på upp emot 45 000 man 2015.

Allt således aktiviteter som svårligen låter sig definieras som enbart defensiva. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, inte heller i Nato som tidigare helst har hållit Arktis på armlängds avstånd, trots att fyra av de fem arktiska kuststaterna är medlemmar i försvarsalliansen.

I USA hörs krav på en översyn av den arktiska strategin, i Norge att en ökning av sjöstridskrafterna bör prioriteras av Nato. Till och med i Danmark, som annars liksom Kanada hört till dem som ogärna sett en roll för Nato i norr, höjs nu tonläget.

Härförleden varnade utrikesminister Anders Samuelsen för en militarisering av Arktis vid den ryska prestigekonferensen Arctic Forum i Archangelsk. Trots sin geografiska litenhet i övrigt betecknas ju Danmark emellanåt som en ”arktisk stormakt” genom Grönland.

Danskarna har motvilligt tvingats tänka allt mer på Ryssland på sistone, för det är dessutom på danskt bord som frågan om Nordstream II nu har landat, genom den föreslagna dragningen vid Bornholm.

Öst, syd – och nu i norr. Det är visst ryssar överallt nuförtiden.

ANN-SOFIE DAHL är docent i internationell politik och bosatt i Köpenhamn.

ann-sofie.dahl@mail.dk