Hade det funnits ett folk av gudar skulle det ha styrts demokratiskt. Ett så fulländat styrelseskick passar inte för människor. Orden är Jean-Jacques Rousseaus. En av demokratins mest inflytelserika tänkare hyste alltså tvivel om det lämpliga i att överlåta folkstyret åt folket. Gott samhälleligt beslutsfattande kräver helt enkelt en förmåga att lyfta blicken från den egna stubben, och se till det som är bäst för helheten. Det är inte en förmåga som utmärker oss människor.
Men nu är vi människor inte mer än människor, och som sådana har vi trots allt valt demokratin som det styrelseskick vi föredrar. Inte nog med det: det står ett skimmer runt själva ordet, och den som uttryckligen ifrågasätter demokratin får räkna med anklagelser om dunkla avsikter.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härIcke desto mindre är tankefiguren om folkets otillräcklighet för folkstyret alltmer närvarande i den politiska debatten. Opinionsbildare och folkvalda från olika håll upplyser oss gång på gång om hur okloka folkets preferenser är. Möjligen anser sig ändå dessa människor ha just den gudomliga förmåga till upphöjd överblick som Rousseau efterfrågar?
De senaste varningarna för vad folket kan ta sig till rör det franska presidentvalets första omgång nu på söndag. Bland de starkaste kandidaterna finns Nationella Frontens Marine Le Pen och Det okuvade Frankrikes Jean-Luc Mélenchon. Den ena ytterkantshöger, den andre långt ut på vänsterkanten. Och extremerna vidrör varandra. Båda ifrågasätter de politiska sanningar som länge varit de rådande. Båda önskar en starkare och mer närvarande stat. Båda önskar ett annat samhälle. Uppenbarligen önskar sig en stor del av franska folket också det.
Följdriktigt buntas dessa kandidater också ihop som populister och missnöjespolitiker. Hur folkligt förankrad den än är har populistisk politik – till skillnad från demokratisk – kommit att bli ett skällsord. Argumentet lyder att den populistiska politiken varken är önskvärd eller realistisk, och detta eftersom den inte är förenlig med det samhälle vi lever i. Men tänk om just detta är själva poängen? Tänk om medborgarna nu vill använda sin röst för att ändra på samhället? Att svepande avfärda dessa önskemål som missnöje ter sig något märkligt. Är det något som politik borde beakta är det väl människors missnöje? Eller är det bara förnöjda medborgares röst som äger giltighet?
Under kritiken finns ett antagande om att gränserna för politikens innehåll är naturgivna. Det är de inte. Politik handlar tvärtom om att avgöra vilka grundläggande värden som är eftersträvansvärda i ett samhälle. Det står alla fritt att ifrågasätta folkets lämplighet att fälla detta avgörande, eller att kritisera folkstyret, men det vore uppfriskande om de som gör det någon gång kunde stå för att det är demokratin de ifrågasätter, i stället för att ständigt dölja sig bakom populismens mer legitima måltavla. För vad dessa kritiker egentligen säger är att demokrati inte är för människor. Demokrati är för gudar. Den återstående frågan är bara: vilka gudar?
