Nyheten som välter alla andra när Skolkommissionen lägger fram sitt förslag är lottningen. Skolplatser som det är konkurrens om ska inte – som i dag – utdelas efter kötid, utan genom lotteri. Detta ska gälla alla årskurser i friskolor och de kommunala skolornas högstadier, enligt samstämmiga förhandsuppgifter till flera medier.
Det här är förstås dynamit. Elever och föräldrar som vill köa sig bort från en hopplöst segregerad boendemiljö skulle med Skolkommissionens förslag inte längre kunna göra det. Det kommer att väcka ilska och frågor om vad som egentligen är rättvist, om man nu inte tillhör dem som har råd att flytta till områden med ”bra” skolor.
Vartenda ett av Skolkommissionens förslag syftar till att kortsluta Ödet, om man menar det sociala arvet. Många grepp är radikala. Här tas kliv mot helstatligt finansierad skola. Ett nationellt professionsprogram ska säkra att lärare kan vad de måste kunna. Kommunernas skolchefer får en särställning i den kommunala förvaltningen, Skolverket inrättar regionkontor och framför allt: ett villkorat statsbidrag om 6 miljarder kronor ska fördelas efter socioekonomiska kriterier. Och så vidare.
Även om lottning är det minst dåliga alternativet måste den som upphäver kösystemet ha ett bra svar till de elever och föräldrar som tycker sig bli förlorare.
Statskramare från Gustav Vasa till Per Albin Hansson kan snurra ett litet glädjevarv i sina gravar, och både Jonas Sjöstedt och Jan Björklund kan säga ”vad var det jag sa”. Själva valfriheten ingår numera i vårt medborgar-DNA. I övrigt är det game over för 90-talet.
Om det bara inte vore för det där med lottningen.
CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härSom jag tidigare har skrivit hade man förstås kunnat hitta ännu mer kontroversiella sätt att fördela särskilt populära skolplatser, till exempel någon sorts social kodning av eleverna som i England.
Men även om lottning är det minst dåliga alternativet måste den som upphäver kösystemet ha ett bra svar till de elever och föräldrar som tycker sig bli förlorare.
Till exempel måste alla parallella åtgärder få snabb effekt. Ju mer som måste ”utredas vidare” eller som skrivs in mångtydigt i skollagen eller av något annat skäl går långsamt kommer att göra lotteriet suspekt.
Men där är vi inte än. Först blir det debatt, och mer debatt och ännu mer debatt. Sen blir det remissrunda och därefter ska alltihop knådas av ett valårsfebrigt regeringskansli, ett noggrant lagråd och en stressad riksdag, och gudvetinteallt som kan inträffa på vägen. Om frågan om vinster i välfärden kastas in i mixen – inget är omöjligt – så kan det sluta hur som helst.
Somliga bedömare menar att tiden är så knapp att det inte kan bli något av under denna mandatperiod.
Jag håller inte med. Den regering som kan motstå chansen att göra en stor skolreform har ännu inte fötts.
