Jag skulle få intervjua dåvarande statsminister Göran Persson (S). Och eftersom jag var lite stolt – det var i början av min karriär – nämnde jag det för min gamla mor. Jag frågade henne vad hon ville ha reda på, nu när chansen fanns att ta upp vilket spörsmål som helst med landets viktigaste beslutsfattare.
”Jo, alla pratar ju så mycket om hur tjock han är”, sade mor.
”Men hur lång är han egentligen?”
Jag kommer att tänka på det, när finansminister Magdalena Andersson (S) presenterar vårbudgetpropositionen. Regeringen har funnit att vårt vanligaste mått på välstånd inte räcker till för att ge en fullödig bild av utvecklingen. Bruttonationalprodukten, BNP, är viktig, men regeringen vill också ha andra indikatorer. Luft- och vattenkvalitet, utsläpp av växthusgaser, mellanmänsklig tillit, utbildningsnivå eller hushållens skuldsättning är några av de andra femton faktorer som regeringen nu väljer att redovisa i en särskild bilaga till budgeten.
Sveriges ekonomi går starkt, säger finansministern. Känner man inte till hela bilden får man dock en felaktig uppfattning av läget. Visst, statens börs ser tjock ut. Men hur lång är den?
BNP väntas växa 2,6 procent i år, och fortsätta växa med mer än 2 procent per år tre år framåt. Sveriges tillväxt ligger därmed högre än i jämförbara länder, och i närheten av toppskiktet i EU.
Sysselsättningen är hög, exporten ökar, konsumtionen är stark på hemmaplan och det byggs en massa. Regeringen vill förstås ta åt sig äran, men en mer kritisk blick upptäcker snart att kugghjulen snurrar fort huvudsakligen tack vare konjunkturen och på grund av strukturella reformer som genomförts för länge sedan.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härFaktum är att man bör fråga sig varför hjulen inte spinner ännu fortare, givet att regeringen gasar för fullt mitt i en högkonjunktur. Det normala – och kloka – är annars att strama åt ekonomin när det är goda tider och förbereda sig för sämre dagar.
Svensk tillväxt har varit god i flera år nu. Men bakom de fina tillväxtsiffrorna döljer sig en mindre glädjande trend. BNP per invånare har inte utvecklats särskilt bra. Ja, i en rad år utvecklades BNP per capita knappt alls. Det tog sju år efter finanskrisen innan ekonomin hade återhämtat sig, enligt detta mått. I år väntas BNP per capita växa 1,3 procent. Därefter 0,9 procent enligt prognosen. I ett historiskt perspektiv är det mycket dåliga siffror. Svenskarnas välstånd brukade växa med ungefär 2 procent per år.
Sveriges ekonomi går starkt, upprepar finansministern. Och visst är tillväxten god. Men vi har samtidigt blivit fler som ska dela på kakan. I själva verket är tillväxten delvis driven av befolkningsökningen.
Det instabila parlamentariska läget – med en svag minoritetsregering och en opposition som hotar med att stoppa skadliga reformer – gör framtiden osäker, men regeringen vill i alla fall öka utgifterna på en rad områden och höja skatterna.
Men mycket av det som får ekonomin att se bra ut till det yttre, som billiga lån och stor offentlig konsumtion, är inte långsiktigt hållbart. Lösningen ligger inte så mycket i att hitta femton nya sätt att mäta på, som i att våga göra något åt det som är erkända bromsklossar på svensk arbetsmarknad. Vad som krävs är en befolkning som har riktiga produktiva arbeten i lönsamma företag.
Sveriges starka ekonomi är en optisk villa. Den går inte att bedöma korrekt enbart med det vedertagna måttet. Så långt håller jag med, och säkert min mor också. Men vi kan börja med att ställa den mest väsentliga följdfrågan.
Svaret var för övrigt 183 centimeter.
