DEBATT | TERRORISM
Det tog inte lång tid innan den tidigare stats-och utrikesministern Carl Bildt i en intervju med Sveriges Television den 7 april karakteriserade terrordådet på Drottninggatan på följande sätt:
”Det här är utan tvekan ett terrorattentat. Den som har gjort det här har gjort det för att döda. Det är sjuka personer som är ute efter att döda människor och förstöra vårt samhälle. Vi har sett det förut, och det förefaller att vara samma sjuka mönster”.
Viljan att sjukförklara och psykiatrisera gärningsmän som utför terrordåd är ingenting nytt och verkar ha ökat i omfattning, både bland allmänheten och i medier alltsedan terrorattentatet i New York den 11 september, 2001.
Resonemanget bygger ofta på antagandet att en person som till synes urskillningslöst försöker mörda så många oskyldiga människor som möjligt måste lida av en psykisk sjukdom.
Det råder en total enighet sedan många år bland forskare, att de flesta terrorister inte lider av någon psykisk sjukdom. Detta är fullständigt logiskt eftersom en terrororganisation inte är intresserad av att rekrytera psykiskt instabila personer som anses opålitliga och svåra att kontrollera.
Det finns dock en skillnad mellan terrorgrupper och så kallade Lone Wolves, ensamvargar, det vill säga individer som agerar ensamma utan stöd från en terrororganisation.
Inom den sistnämnda gruppen finns det sannolikt en överrepresentation av psykiatriska diagnoser. Enligt Interpol ska mer än en tredjedel av alla ensamvargar som utförde terrordåd mellan åren 2000-2015 i Europa lida av någon typ av psykiatrisk åkomma. Nyligen publicerade data från PIRUS (Profiles of Individual Radicalization in the United States), visade att endast 122 terrorister av 1451 totalt, (8,4 procent), hade tecken på psykisk sjukdom medan motsvarande siffra för individer utan grupptillhörighet var 25,8 procent.
Problemet är dock att det saknas detaljer kring vilka sjukdomar eller störningar det rör sig om. Dessutom är det påfallande ofta som uppgifter om psykisk sjukdom kommer från familj eller vänner till gärningsmannen. Det finns all anledning att vara försiktig med att dra alltför snabba slutsatser eftersom psykiatrisk diagnostik inte alltid är tillförlitlig samt för att andra faktorer kan ha minst lika stor betydelse som förklaring till att en person är beredd att begå en terrorhandling. Det kan till exempel röra sig om hämndbegär, en känsla av att ha blivit orättvist behandlad av en partner, arbetsgivare eller en känsla av att livet inte blivit som man tänkt sig.
Vi vet också att längtan efter social gemenskap, sökandet efter en grupptillhörighet men också ambitionen att utföra det man uppfattar som ett hjältedåd, spelar en stor roll.
Vi vet att en hög andel av de som begår terrorhandlingar har en kriminell bakgrund och att detta givetvis också är en viktig faktor att ha i åtanke när man ska skydda sig mot terrordåd i framtiden.
Att skylla på psykisk sjukdom vid terrorattentat är att göra sig skyldig till en grov förenkling av en komplicerad problematik men också att skuldbelägga och stigmatisera människor med psykisk sjukdom. Dessutom avleder man uppmärksamheten från det som i en övervägande del av alla terrorattentat är huvudmotivet till handlingen, nämligen politisk och religiös fanatism.
Stefan Krakowski
överläkare i psykiatri och tidigare Sveriges representant i Human Rights-kommittén CPT i Europarådet.
har en Certificate in Terrorism Studies från St Andrews University och är aktuell med den faktabaserade romanen ”Oundgängligt behov - en roman om liv och död, kärlek och psykiatri” som kommer ut i mitten av maj
