Det är bara en dryg vecka sedan det hände. En vecka fylld av sorg men också av extraordinära berättelser om mod och medkänsla. Men när jag såg havet av medmänniskor på Sergels Torg förra söndagen mindes jag för ett ögonblick miljonen som fyllde Place de la République efter Charlie Hebdo-attentaten. I dag, två år senare, finns mycket av denna värme kvar i Frankrike, men en hel del har också gått snett.
Det gäller både det ”hårda” och det ”mjuka” svaret på terrorn, både terrorbekämpningen och sammanhållningen i det öppna samhället.
Den svenska polisen har visat extraordinär effektivitet i detta det mest skarpa av lägen. Några helt självklara förbättringar i terrorbekämpningen har också omedelbart identifieras, som väghinder kring populära promenadstråk och kriminalisering av samröre med terrororganisationer.
Men eftersom jakten på terrorister är så komplicerad, kan vi likt Frankrike fastna i billig symbolpolitik, som riskerar att skymma sikten. Ett tragiskt exempel var Nice, där borgmästaren inte långt före det fruktansvärda dådet 14 juli förklarade att staden nu var landets säkraste eftersom den installerat klart flest övervakningskameror per invånare. Det skyddade inte ett av stadens främsta promenadstråk.
Utmaningen att värna öppenheten är inte mindre. Terroristerna har ju i regel två mål: att så fruktan och att så split. Först ska vi huka oss och vårt förhatliga öppna samhälle chockas till slutenhet. Här har stockholmarna inte vikt ner sig en tum, och inte fransmännen heller. Jag kommer att gå på Drottninggatan igen. Bataclan håller sina konserter som vanligt och i läsande stund strosar säkert något par längs med havet på Promenade des Anglais.
Det som däremot visat sig svårare att motstå är terroristernas försök till split. Absurditeten i ”vi och dem” påminns vi om i själva kampen mot terrorn. I Stockholm fanns personer med muslimsk bakgrund som riskerade sina liv 7 april för att rädda oskyldiga undan mördaren, som skyddade våra liv som poliser och vårdpersonal. I Paris 2015 var den första polis som pliktade med sitt liv muslim.
Men nu står en fjärdedel av fransmännen i dag bakom Marine Le Pen och hennes syndabocksretorik. Demagoger står redo att bli terroristernas nyttiga idioter. Terrorn riskerar också att sluka debatten och tränga ut frågor om jobb, skolan, miljön. De blir ett vakuum där extrema krafter frodas och samhällsproblem inte löses, vilket i sin tur göder extremism, i en ond spiral.
Stockholm har mött terrorn med strålande kraft. Nu gäller det att hålla i och hålla ut.
PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.
Anmäl dig härMARTIN ÅDAHL är chefsekonom för Centerpartiet och delvis uppvuxen i Frankrike.
martin.adahl@centerpartiet.se
