Fredrik Johansson: Kärlek och säkerhet - Samhälle och stat

Två genomgående teman i många politikers och opinionsbildares kommentarer efter det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan har varit att terrorismen aldrig kommer att besegra oss, samt att vi ska bemöta terrorismen/hatet med mer ”kärlek”.

Den första kommentaren är korrekt och den fyller uppenbart en utomordentligt viktig funktion omedelbart efter en attack som den i fredags. Men den är samtidigt så självklar att den långsiktigt inte är särskilt relevant.

Johan Hakelius konstaterade i den klokaste kommentaren dygnet efter attacken att:

”Det är det här terroristerna aldrig fattar. De tror att öppenhet och frihet är detsamma som svaghet. Det faktum att vi är en aning lösa i köttet vad gäller disciplin och samordning, tolkar de som att vi är på fallrepet. Det precis vad alla humorlösa, fanatiska renhetsivrare alltid trott. De fattar inte att det är precis tvärtom. Att det är just det att vi inte alltid går i takt och inte har ett enda mål, som gör att vi överlever det mesta.”

Fria samhällen är - tvärtemot vad dess kritiker tror - utomordentligt resilienta och sega. Hakelius pekar på hur stockholmarna bara någon timme efter dådet spontant mobiliserades för att hantera sina medmänniskors bekymmer och lidanden.

Folk vill ge blod. Sjukvårdskunniga volonterar. Människor öppnar sina hem åt främlingar som inte kan ta sig hem när tågen slutar gå. Andra erbjuder skjuts.

Människor inte bara vill göra en insats. I vårt fria moderna samhälle kan deras erbjudande få reell utväxling.

Tekniken ger möjligheter för oss att snabbt försäkra oss om att nära och kära är i säkerhet. Vilket utöver sina stora mänskliga poänger, dessutom i sig gör samhället starkare och mer fokuserat. När en omedelbar och existentiell ångest kan avföras kan vi bättre hjälpa andra.

Telekombolagen öppnar sina nätverk för gratis trafik. Privata wifi-nät låses upp för allmän användning. Människor försöker anpassa sitt beteende för att en gemensam uppgift ska lösas.

Privata företag - som också i allra högsta grad är del av det fria samhället - mobiliseras för att säkra att deras medarbetare är i trygghet, att de som behöver stöd får det och att den som drabbats känslomässigt får en väg tillbaka.

Till det kommer återhämtningen. Det råder en stark stämning av sorg och allvar på platsen. Men livet på Drottninggatan fortsätter. På ett plan blir inget sig likt. På ett annat kommer det om en tid att vara business as usual. Så har det varit i alla andra västerländska städer som drabbats av detta.

Att bisarra islamistiska eller högerextrema sekter på allvar skulle kunna ”besegra” västerländska fria demokratiska samhällen är otänkbart. Det är bra att våra politiska ledare säger att det är otänkbart. Men det är inte otänkbart därför att de säger att det är otänkbart, utan för att det de facto ÄR otänkbart.

Civilisationen är rikare, segare och mäktigare än barbariet. Det är därför den överlever. Våra värderingar, vårt sätt att leva är inte bara moraliskt överlägset deras, de gör oss också oändligt mycket starkare.

Bekymret med att deklarera att vi inte tänker låt oss besegras är därför att det adresserar ett hot som egentligen inte är aktuellt. Hotet är inte undergången, hotet är att medmänniskor mördas.

Och det hotet materialiserades med isande brutalitet i Stockholm i fredags.

Frågan är därför inte om det finns en risk för att vi ”besegras”, utan varför dådet kunde inträffa och om det hade gått att undvika. Och i så fall, till vilket pris.

Där - vilket är svårt på riktigt - börjar den politiska uppgiften och rimligen också ett eventuellt politiskt ansvarsutkrävande.

Problemet med den andra kommentaren är att den inte är sann. Kärlek är inte svaret på terrorism. Vaksamhet, en hård rättssäker statlig kärna och en insikt om det fria samhällets inneboende styrka är svaret på terrorn.

Aftonbladets ledarsida använder ett citat av Jens Stoltenberg, Norges statsminister vid tiden för terrordådet 22 juli 2011, för att visa att kärleken är svaret:

”Vårt svar på våldet är mer demokrati och mer öppenhet, vårt svar på ondska är mer vänskap och vårt svar på hatet är mer kärlek,”

Men Norges svar på terrorismen var också strängare lagar, ökad vaksamhet, förbättrad fysisk säkerhet i Oslo osv.

Det norska samhället reagerade med kärlek och omtanke. Den norska staten reagerade med att stärka sin förmåga att utöva sitt våldsmonopol och därmed minska risken att landets medborgare mördas av terrorister.

Kärlek (om man med det menar omtanke, empati, solidaritet, uppoffring för andra, snarare än någon sorts obskyr variant av socialism) är samhällets (inte att förväxla med statens) sätt att hålla samman. I ett fritt samhälle skapar det resiliens och motståndskraft.

Men statens verktyg och uppgift är inte kärlekens, utan trygghetens och säkerhetens. Och i slutändan det demokratiskt och rättsligt kontrollerade monopoliserade utövandet av våld.

Det har ännu inte gått en vecka. Polisutredningen av händelsen kommer pågå i månader. Vi kommer lära oss mer om gärningsmannens profil och motiv. Vi kommer att förstå mer om vilka misstag som eventuellt begåtts, vilka svagheter som finns i vår myndighetsstruktur och lagstiftning.

Jag ser att man på sina håll är upprörd över att vissa ledande politiska företrädare redan nu vill börja fråga ansvariga myndigheter vad som hänt och varför. Det är att ”partipolitisera”, heter det.

Ett annat perspektiv är att det tvärtom är politikens uppgift. När talen om att vi inte kan besegras har hållits, så är detta uppgiften. Inte att försäkra medborgarna om att man tror på kärleken.

Ett grundläggande krav är att det arbetet sker på djupet och på allvar. Och med en blick utanför våra gränser. Vad kan vi exempelvis lära oss av det man gjorde i Norge, också i själva utredandet av händelsen (där det gjordes flera gedigna rapporter)? Vad lär vi oss av USA, Frankrike, Storbritannien, Danmark eller Israel?

Samhället kommer överleva detta. Vi är i alla avseenden giganter jämfört med terrorns dvärgar. Den relevanta politiska frågan är om staten klarat sin uppgift.

Låt oss ta reda på det och lösa de uppgifter som behöver lösas.