Fredagsstämningen på redaktionen var ungefär som brukligt; ett i ljudvolym hänsynstagande men ändå intensivt sorl, både med en aning stress över allt som ska hinnas färdigt innan helgen får börja, och den omisskännliga känslan att den ändå i sinnet redan har gjort det.
Vi hade planerat sidorna för lördagen, söndagen och måndagen, även om det naturligtvis alltid sker med en reservation för oförutsedda händelser. Jämte Ledarintervjun som Susanna Popova gjort med opinonssiffertyngda Ebba Busch Thor som samlade till kommun- och landstingsdagar i helgen, hade vi också förberett en del inför S-kongressen.
Ett stillsamt men innehållsrikt Elvakaffe var inspelat med en av socialdemokratin skarpaste, ideologen och författaren Anne-Marie Lindgren, och jag höll på att i tanken formulera en söndagskrönika med anknytning till Socialdemokraterna. Till lördagen hade vi på den mer skämtsamma bogen gjort ett ledarsvep med några av de mest halsbrytande motionerna till kongressen. Lördagsgodis i tryckt form. Ett par andra texter var också planerade, av tämligen olika karaktär.
Flera av oss på kontoret hade just ställt in sig på en trivsam kaffepaus tillika avtackning av en uppskattad kollega, när det började komma meddelanden som fick allt att plötsligt gå över i ett slags overklig ultrarapid. Vi gick tillbaka till skrivborden, såg på tv-skärmarna, höll i mobilerna som ett slags livboj. Det hjälpte inte. Katastrofen var ett faktum.
SvD-fotografen Tomas Oneborg som av en slump befann sig mitt där det hände, och vars dokumentation genom teleobjektivet är helt unik, har berättat att han automatiskt gick in i sin yrkesroll när han förstod att något allvarligt hade hänt. Så blir det nog för de flesta som arbetar inom journalistiken; empatin är närvarande och pockar på utrymme men den professionella uppgiften måste leda handlandet.
Jag hade medarbetare utanför huset och insåg att risken att de hade befunnit sig på fel ställe vid fel tidpunkt inte var helt obetydlig. Några snabba sms gav mig en lättnad jag fortfarande känner i kroppen. Och inte glömma: ansvaret att meddela sina egna anhöriga. Efter några timmar tillsammans i kontorslandskapet i ett ovisst och kusligt mentalt ingenmansland blev det dags att börja formulera och sätta ord på tankarna. Arbetsbördan som är ett privilegium, även när den är tung. Den här gången delade vi på bördan och skrev tillsammans.
Vi fick givetvis planera om sidorna. Redaktionella avvägningar är inte alltid enkla. Människor fungerar olika, vilket märks av läsarreaktionerna. Vid stora händelser kommer alltid synpunkter från dem som anser att det får för mycket utrymme, liksom dem som tycker att det skrivs alldeles för lite om samma sak.
Mitt urval i dessa dagar är samstämmigt med budskapet efter detta hemska dåd: Vi kan inte gå vidare som om inget hade hänt. För något har hänt, och vi måste prata om det. Vi måste lära oss av hur vi agerade, för att bli bättre på att skydda vårt samhälle. Men vi behöver också samtidigt fortsätta ta i anspråk och hedra våra friheter i det öppna samhället, röra oss fritt, upprätthålla demokratin, marknadsekonomin och våra institutioner. Vi kan stänga för en kort stund, men sedan måste det fria samhällets olika sfärer öppna, leva och utvecklas. Annars vinner fel krafter.
Den 7 april kommer att bli en mörk märkesdag, inte bara i Sveriges historia utan också i våra personliga minneskammare. Många kommer att minnas i detalj vad de gjorde och hur det kändes när informationen nådde dem. Oron, rädslan och skräcken. Men också all den värme, medmänsklighet och gemenskap som manifesterats i otaliga och enastående former under denna helg.
Efter en dags bilresa fick jag på lördagkvällen se Jämtland och Södertälje spela kvartsfinal i basket på Östersunds sporthall. Matchen inleddes med en tyst minut för att hedra offren. Den traditionella Jämtlandssången ersattes denna kväll av nationalsången och åtföljdes av varma applåder. På sådana och tusen andra sätt har Sverige under dessa dagar varit en inkluderande och tydlig gemenskap, över geografiska, ålders- och trosmässiga, etniska och alla andra tänkbara gränser som annars ges betydelse. Det är värdefullt.
Och omkring oss susar i trädkronorna Alf Henriksons välanvända, välformulerade ord:
Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den sig
aldrig densamma mer.
Detta är Tove Lifvendahls nyhetsbrev, som går att få gratis direkt i inkorgen. Du hittar alla våra nyhetsbrev på svd.se/nyhetsbrev.
