Tom Stranger, den snygge surfar-killen med solblekt hår och blå ögon, uppvuxen i en bra familj, passar inte in i bilden. Visst är det väl invandrare som har dålig kvinnosyn? Missbrukare och kriminella som våldtar? Inte fina killar som Tom. Men våldtog är precis vad den artonårige Tom gjorde efter julfesten den 13:e november 1996. Och hans offer passar inte heller in i mallen – Thordis Elva var hans sextonåriga flickvän, som denna kväll var så berusad att hon bara knappt var vid medvetande.
Att vi vet vad som hände i ett flickrum i Reykjavik den där kvällen beror på att offer och förövare har skrivit en bok tillsammans. ”På andra sidan förlåtelsen” (Forum 2017) är en berättelse om att förlåta inte för att han förtjänat det, utan för att hon behöver gå vidare. Men ännu viktigare för läsaren är att följa processen när skulden flyttas dit den hör hemma – hos förövaren. Det kan kännas ironiskt att det krävdes att en våldtäktsman träder fram, under eget namn och bild, för att debatten ska fokusera på förövarna hellre än offren.
Vi borde inte bli förvånade. Det är inte ovanligt att våldtäktsmän ser ut som Tom Stranger. Att de har fina utbildningar, bra jobb och ett charmigt leende. Men det är ovanligt att de döms. BRÅ uppskattar utifrån Nationella trygghetsundersökningen att 140 000 fall av våldtäkt och sexuellt tvång, eller försök därtill, begicks i Sverige under 2016. Antalet anmälda våldtäkter ökade visserligen också till 6 715, och antalet anmälda fall av sexuellt tvång eller utnyttjande var 1 290, men det är tydligt att mörkertalet förblir stort. De allra flesta anmäler inte.
”Trots att jag haltade i dagar och grät i veckor passade händelsen inte in i min bild av våldtäkt. Tom var ingen beväpnad galning; han var min pojkvän. Och det hände inte i någon skum gränd, det hände i min egen säng”. Det tog Thordis Elva lång tid att erkänna övergreppet för sig själv. Men då hade Tom Stranger redan flyttat tillbaka till Australien.
Nio år senare skrev Thordis ett rasande brev till Tom, där hon i detalj beskrev vad han utsatt henne för den där novembernatten. Hon väntade sig inte att få svar. Men hon fick ett mejl med ett fullständigt erkännande. Det var början på en märklig brevväxling, som sedan blev ett möte och en bok. Trots den långa processen (de brevväxlade i åtta års tid, skrev en bok och har genomfört en föreläsningsturné) har Tom Stranger uppenbara problem att formulera svaret alla väntar på: Varför våldtog han sin flickvän?
Han ”tänkte helt enkelt inte på henne”. Han ”var självcentrerad, han tyckte att han hade rätt till hennes kropp”, han ”var frustrerad”. Efteråt övertygade han sig själv att det var sex, kanske dåligt sådant, men inte våldtäkt.
PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.
Anmäl dig härSamma resonemang ekar i intervjuerna med unga våldtäktsmän i Katarina Wennstams utmärkta bok ”En riktig våldtäktsman” (Albert Bonniers förlag 2004). De vill inte svara på varför de våldtog, de säger att ”det bara blev så”.
När de pratar om offren är det sällan med empati, och oftare med anklagelser: ”varför polisanmälde hon?”. De unga förövarna får också skriva brev till sina offer – det är en del i terapin – men till skillnad från Tom Strangers brev skickas de aldrig: ”Varför skulle du vara just där?”, undrar en 16-åring som dömts för en ovanligt grov våldtäkt (han knivhögg även sitt offer), ”du borde ha sprungit”.
Att Tom Stranger erkänner sitt brott, i stället för att skylla ifrån sig – på fylla, på sexualdrift, på henne – är därför förlösande. Tänk om resten av samhället, inte minst domstolarna, också kunde sluta att leta efter svaren på frågan ”varför?” hos offret eller omständigheterna.
