Grand Hôtel i Stockholm. Amaranten. Berns. Sheraton. Royal Viking.
Gothia Towers i Göteborg. Opalen.
Hotel Quality View i Malmö, och Scandic Triangeln.
Sammanlagt 19 hotell i Sverige drabbas när 3 400 medlemmar i Hotell- och restaurangfacket (HRF) tas ut i strejk.
Strejken inleds på onsdag morgon, den 19 april. I skrivande stund finns det inget som tyder på att den blåses av.
Så vad har då Hotel Aveny i Umeå gjort för att förtjäna detta? Eller Grand Central i Stockholm och de andra?
Ingenting, så klart. Hotellen är tvärtom utvalda därför att de är tunga, seriösa arbetsgivare. Strejk där kan ge största möjliga effekt, både i förluster för de utsatta företagen och för samhället i stort.
Bakgrunden är att HRF inte vill nöja sig med samma löneökningstakt som övriga Sverige.
Den sista mars kom industrins parter överens om ett avtal. Deras avtal utgör som bekant ett riktmärke för utvecklingen på den övriga arbetsmarknaden. Industrin är motorn i den svenska ekonomin och verkar i hård global konkurrens. Om lönerna tillåts rusa iväg skadas Sveriges konkurrenskraft.
Märket sattes till 6,5 procent över tre år. Men HRF vill därutöver se en extra löneökning för vissa grupper anställda.
HRF kallar det för en satsning på lågavlönade. I själva verket skulle det fungera tvärtom. Jobb i hotell- och restaurangbranschen tjänar ofta som ingångar till arbetsmarknaden, inte minst för unga och invandrare. När det blir dyrare att anställa kommer allt färre att få sina första jobb.
Dessutom är HRF:s krav oansvarigt. Den svenska lönebildningsmodellen bygger på en viss återhållsamhet och en stor respekt för överenskommelserna. För ett litet exportberoende land måste maskineriet fungera.
Man kan förstås säga mycket negativt om den svenska modellen och dess stela korporativa inslag. Men den har lett till tämligen trygg fred på arbetsmarknaden.
Strejker är sällsynta, tack och lov. När de väl inträffar blir det dock tydligt hur absurda de är som förhandlingsverktyg.
Vad har Centralhotellet i Gävle gjort för ont?
