DEBATT | TERROR
Efter fredagens dåd som krävde fyra människoliv har en person häktats för terroristbrott och den viktiga debatten om olika politiska åtgärder mot terrorism är igång. En stor del av förslagen handlar om krav på hårdare terrorlagar vilket är förståeligt efter ett dåd. En i sammanhanget viktig fråga riskerar att hamna i skymundan, nämligen den om hur man kan arbeta effektivt för att förhindra att människor ansluter sig till extremistiska rörelser och idéer.
En läsning av förundersökningsprotokollet gällande ett fall från förra året kan ge oss en del ledtrådar. Fallet gäller en 20-årig man som i maj 2016 dömdes till fem års fängelse för förberedelse till terrorbrott genom att ha försökt tillverka en sprängladdning.
Säkerhetspolisen har lyft fallet som ett positivt exempel från 2016 eftersom man lyckades avvärja ett dåd. I förundersökningen framträder en bild av en person med psykiska problem som isolerade sig i hemmet och som konsumerade stora mängder IS-propaganda. 20-åringen är född och uppvuxen i Stockholm, han var utanför i skolan och blev under många år mobbad av både ”svenska killar” och ”arabiska killar”. De ”arabiska killarna” ansåg att 20-åringen var försvenskad, att han talade som ”svenskar” medan de ”svenska killarna” kallade honom för terrorist.
20-åringen kunde väldigt lite om islam och alla som var i kontakt med honom ansåg att han behövde psykologisk hjälp. Han var djupt deprimerad, ensam och isolerade sig från sin familj. Trots detta var det familjen som larmade säkerhetspolisen om att sonen hade gjort konstiga inköp och talat om att ”dö i Guds namn”.
20-åringen hade periodvis kontakt med psykiatrin. Det mobila akutteamet oroade sig dock för att agera eftersom han ansågs kunna vara en ”terrorist”. Olika samhällsresurser sattes in och ett möte med 20-åringen skulle äga rum i kommunhuset, men mötet blev inte av eftersom 20-åringen vägrade att lämna sin bostad och ingen ville gå till hans bostad för att förmå honom att följa med till mötet. Man konstaterade då att det inte fanns så mycket mer att göra.
Till slut hade dock polisen tillräckligt med bevis i form av inköp som 20-åringen gjort och som kunde användas för att göra en sprängladdning, varpå han kunde gripas. I förhör med polisen berättade fadern att sonen inte hade förmågan att tillverka någonting, varpå förhörsledaren svarade att sådana instruktioner finns på nätet.
Vad möttes 20-åringen och andra ungdomar av för världsbild och budskap i IS-propagandan?
De möts bland annat av utförliga instruktioner om hur man undgår att hamna på säkerhetstjänsters radar och om hur man med enkla medel kan skada så många människor som möjligt. Lastbilsattacker nämns, och det nämns även hur man gör en sprängladdning och placerar den i en bil för att senare skapa en explosion. Rent ideologiskt tror och vill IS att sådana attacker ska skapa ett inbördeskrig i Europa där högerextremister attackerar muslimer och att stater kommer att alliera sig med de högerextrema vilket då skulle innebära att muslimer ansluter sig till IS.
Efter fredagens dåd blev det väldigt tydligt att den ideologiska förhoppningen som IS förmedlar i sin propaganda inte fungerar. I stället stärktes den svenska samhällsgemenskapen och tilliten till polisen och andra samhällsinstitutioner.
I IS-propagandan erbjuds eventuella ensamagerande en beskrivning av hur de kan bli ”hemliga agenter”, och själva uppgiften att utföra ett dåd ges ett sken av spänning och beskrivs i coola termer. Vidare uppmuntrar man ensamagerande att utföra dåd eftersom större operationer med flera personer inblandade kan innebära risk för infiltrering från säkerhetstjänster. Återvändare beskrivs i propagandan som personer tillhörande sovande celler som väntar på order från IS ledning. Eftersom det är väldigt svårt att komma in i IS-kontrollerade områden finns risken och uppmaningen att ensamagerande utför dåd på hemmaplan.
Kombinationen psykisk ohälsa, ett massivt ideologiskt material på nätet och utförliga instruktioner om olika tillvägagångssätt vid terrordåd riskerar att skapa fler ensamagerande terrorister. Dessa personer brukar vara svåra att upptäcka. Hur kan man då nå och förhindra att sådana personer agerar utöver det arbete som säkerhetspolisen gör?
På den mellanmänskliga nivån finns det en hel del som man kan göra. Familj och andra närstående kan försöka bryta den isolering som ensamagerande formas i. Onekligen behövs också en stor ansträngning inom psykiatrin som kommer att innebära att mer resurser måste satsas i verksamheten.
Vidare krävs det en fortbildning inom extremism för personer verksamma inom psykiatrin. Vad nås ungdomar av för budskap i nätpropagandan? Hur kan man arbeta med att bemöta dessa föreställningar på ett intellektuellt plan med hjälp av psykologisk expertis? Kan man påskynda psykiatriska utredningar och därmed sätta in rätt hjälp tidigare än vad som görs idag?
Frågorna och svaren om hur man arbetar effektivt med att förebygga terrordåd är nu många. Sett till fallet med den terrordömde 20-åringen visar det att de mellanmänskliga relationerna är mycket viktiga, och handlar om att våga involvera sig, ingripa och söka hjälp. Från politiskt håll kommer det att krävas större satsningar på professionella verksamheter och kunskap om hur de ska kunna förhindra extremism och att ensamagerande personer tar till våld.
Evin Ismail
doktorand i sociologi vid Uppsala universitet, studerar sedan 2013 IS aktiviteter i sociala medier
