Hustrun och jag har besök av makarna Rebecca och Markus Uvell. Hur mycket annat vi än har att prata om under deras första vistelse i Georgien återkommer vi ofta till frågan om det svenska debattklimatet, och om den så kallade polariseringen.
Och då är svårt att inte dra sig till minnes vår barndom. Den socialdemokratiske statsministern åkte till Kuba och smörade upp Fidel Castro, och den moderate oppositionsledaren använde i samband med diskussionerna om apartheid i Sydafrika orden ”en neger är en neger och en svensk är en svensk". Översatt till dagens landskap befann sig alltså de båda huvudalternativen i svensk politik vänster om Vänsterpartiet och höger om Sverigedemokraterna. (Och allra längst vänsterut fanns förstås också, som grädde på tokmoset, ett tvättäkta sovjettroget kommunistparti i riksdagen). Det om något var en polariserad tid. Partierna idag? De ”trängs ihjäl av varandra i mitten”, som Rebecca uttrycker det.
Däremot har förstås folket, ganska stora delar av det, börjat bråka och ha sig på ett helt annat sätt. Förr i tiden såg man på mils avstånd om någon hyste suspekta övertygelser: vederbörande gick då runt och delade ut stenciler och klistrade upp affischer. För att få ut maskinskrivet material krävdes någon form av tryckpress, en dator med svindyr matrisskrivare eller åtminstone en kopieringsapparat. Nu kan varenda extremist sitta och hetsa mot flyktingar eller rikta sexuella hot mot kvinnor, och få detta spritt på en millisekund. Förr krävdes en hel del arbete och pengar för att en text skulle se mer officiell ut än en handskriven lapp – nu går det att åstadkomma sekundsnabbt, med bilder och formgivning och allt. Och själva publicerandet går ännu fortare. För att inte tala om vidarespridningen sedan.
Nej, partipolitiken i dag är inte ett dugg polariserad jämfört med tidigare. Men folket får numera komma till tals på ett helt annat sätt. Vem hade trott att det enbart skulle bli skojigt? Det är en helt ny sorts makt för vanliga medborgare, och den kommer bara att fortsätta missbrukas.
