”I grunden är det bra att människor får välja”. Så sade statsminister Stefan Löfven om det fria skolvalet när han på tisdagen gästade riksdagsjournalisterna.
För några decennier sedan hade ett sådant uttalande varit omöjligt. Hans företrädare Olof Palme varnade 1984 för privata aktörer inom barnomsorgen och kallade dem ”Kentucky fried children”. I dag är det helt naturligt, även för en socialdemokrat, med en mångfald av utförare.
Efter tre decennier av valfrihet är det dock inte oväntat att det börjar växa fram en systematisk kritik mot det nya normala. Förra året hade Statsvetenskaplig tidskrift ett temanummer om New Public Management (NPM) och det granskningssamhälle som växt fram i resultatstyrningens spår – allt mer tid läggs på utvärdering medan allt mindre tid blir över åt själva kärnverksamheten.
Häromveckan publicerade Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi ”Dags för omprövning” (ESO 2017:1), skriven av Per Molander. Det är en bredsida mot NPM, med betoning på bred. Rapporten är 280 sidor tjock, och famnar om ett fält så vitt att författaren blir tvungen till drastiska tankesprång.
Valfrihetssystemen har inte hållit vad de lovade, påstår Molander. Incitamenten snedvrider välfärden. Vårdvalet uppmuntrar sjukskrivningar. Friheten att välja anordnare leder till att assistansersättningen skenar. Skolvalet leder till segregering och betygsinflation. Han föreslår långtgående reformer: skolan ska återförstatligas, skolvalet avskaffas, landstingen styra över etableringen, et cetera.
Men som Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi och forskningsledare vid Institutet för näringslivsforskning, skriver i en kritisk kommentar är dessa slutsatser långt ifrån givna, ens i de fall analysen är korrekt (vilket inte alltid är fallet).
PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.
Anmäl dig härBetygsinflation, för att ta ett exempel, kan avhjälpas med extern rättning eller nationell normering – man behöver inte stänga skolan.
Molander utgår från vad som vore enklast för statens administratörer. Det hade gått för några decennier sedan, men inte nu. Valfriheten är inte ett problem, som rapporten gör gällande. Den är en tillgång. Människorna är inte längre till för systemen, utan tvärtom.
