Janan Ganesh är en av de mest briljanta anglo-saxiska politiska kommentatorerna.
I sin senaste betraktelse i Financial Times vänder han på ett konventionellt perspektiv på ett tänkvärt sätt.
Vad beror de många arga väljarnas ilska mot eliterna på?
Hans svar är eliterna inte är kraftfulla som förr utan alltför kraftlösa och handlingsoförmögna.
Angry voters do not want a putsch against elitism. If anything, they want its restoration. They want the ordered world they grew up in, when a measure of central direction kept jobs secure and neighbourhoods familiar. They see modern elites as lax parents, not strict ones, unconscionably passive during the past few decades of foreign economic competition and breakneck social change. They demand proper elites, elites who use their power.
De arga väljarna vill inte ha en kupp mot elitismen. Om något, de vill ha elitismen restaurerad. De vill ha den ordnade värld de växte upp i, när visst centralstyre garanterade säkra jobb och välbekanta grannskap. De ser moderna eliter som slappa föräldrar, inte strikt sådana, eliter som varit passiva under de senaste decennierna av utländska ekonomisk konkurrens och halsbrytande social förändring. De kräver riktiga eliter, eliter som använder sin makt.
2016 krävde väljarna inte att eliterna skulle abdikera och lämna ifrån sig makten. De bestraffade eliterna för att de abdikerat från makten.
Man kan fundera över vart det resonemanget leder.
