Naturen har bestämt att människor måste tillhöra olika lag. Helst ska dessa lag ha tydliga färger. Inom politiken i dag är det rött mot blått, med vissa inslag av rosa, grönt och en färg ingen annan vill ha med på sin palett. Men i regel orkar vi sällan hålla reda på fler än två lag – så de gröna och rosa är ändå röda, om man skrapar lite på ytan. Är man mer färgintresserad än så finns det fler färger i massa kombinationer att välja på inom idrotten. Där kan man till och med hitta randigt, men sällan prickigt eller blommigt. Och just ja, givetvis så har man i alla tider bankat skiten ur dem som har fel färger.
Att få ur sig sådant man sällan kan uttrycka gör mig lugnare, tillfredsställd och möjligen balanserad.
Sport är blott en fortsättning på kriget med andra medel. Nej, riktigt så skrev inte Carl von Clausewitz, men hade han gjort det hade det passat bra i nyutkomna ”Sport och våld” av Isobel Hadley-Kamptz (Timbro, 2017). Det är svårt att inte se två lag som mäter sina krafter mot varandra som en metafor för krigande arméer. I boken skildras sportens symboliska våld – den reglerade men aggressiva kampen – som en renande kraft. ”Man hänger av sig sitt civiliserade jag vid arenagrindarna för att under 90 minuter, plus några tilläggsminuter, gå upp i en vrålande, kokande folkmassa. […] På läktarna får, under drygt en och en halv timma, alla känslor finnas och ta plats.”
Det Hadley-Kamptz visar i sin tankeväckande bok är att våldet är en oupplöslig del av den mänskliga naturen, som inte går att utplåna. Likaså behovet av grupptillhörighet (helst med en distinkt färg). Sporten kanaliserar båda inom ett tydligt avgränsat område. Man vill att ens lag ska ”krossa” motståndet, men inte bokstavligt talat. För den absoluta majoriteten stannar det där. Som för Isobel Hadley-Kamptz som gick på match höggravid för att stå i klacken – eller sitta längst fram i den eftersom hon inte kunde stå upp just då – och skandera ramsor med sitt Djurgården. Som hon uttrycker saken: ”Att få ur sig sådant man sällan kan uttrycka gör mig lugnare, tillfredsställd och möjligen balanserad (även om just balansen kanske dröjer ett tag beroende på matchens utgång).”
Givetvis finns alltid risken att det kontrollerade våldet sprider sig utanför avspärrningarna, vilket Hadley-Kamptz förtjänstfullt skildrar och probematiserar. Så har det alltid varit. I det bysantinska riket spelade man förvisso inte fotboll, utan körde hästvagn. Den stora hippodromen i Konstantinopel var skådeplatsen för de största och bästa loppen. Från början tävlade fyra lag mot varandra, men med tiden absorberades de vita av de blå och de röda av de gröna. Inte heller då orkade man i längden hålla reda på fler än två lag. Antingen var du blå – vilket var elitens lag – eller grön – som var massornas lag. Och båda var djupt insyltade i politiken. De var en blandning av supporterklubbar och politiska partier, med en våldskapacitet liknar dagens gatugäng. Det första huliganupploppet i historien skedde när de blå och gröna tillsammans belägrade palatset som låg intill hippodromen, i nådens år 532. Kejsarens favoriteunuck lyckades övertyga de blå om att kejsar Justinianus var deras lojale man. Lite som att vår statsminister skulle övertyga en fotbollsfirma om att han är en av de fina grabbarna. Det funkade. Upproret krossades.
Man hänger av sig sitt civiliserade jag vid arenagrindarna för att under 90 minuter, plus några tilläggsminuter, gå upp i en vrålande, kokande folkmassa.
Sport och politik hänger fortfarande ihop, om än i mindre omfattning. Hadley-Kamptz berättar om hur grundaren till det relativt opolitiska fotbollslaget Spartak Moskva skickades till Sibirien under Sovjetunionens tid. Varför? KGB-chefen stod inte ut med att de var bättre än KGB:s gunstlingar i Dynamo Moskva. Det östtyska laget Union Berlin blev oppositionens favoriter. Under frisparkar skanderade de bland annat ”riv muren”. Vilken mur de egentligen syftade på undgick nog ingen. Vissa gör till och med gällande att Jugoslavienkriget startade efter en brutal match mellan Dynamo Zagreb och Röda Stjärnan från Belgrad. Och i dag finns fotbollsfirmor med kopplingar till politikens båda ytterkanter. Av någon anledning finns inga fotbollsfirmor som hyllar socialliberalismen.
Hejar du fel lag kanske det känns obehagligt att stå intill en skrålande hejarklack, men är du en i massan (med rätt färger på halsduken) uppgår du i något större än dig själv. Hur många möjligheter har vi till det, nuförtiden? Eftersom det länge har ansetts fult att känna starkt för sitt land har sport blivit den kanske enda arenan som finns kvar för kollektiva känslor. Tack och lov att vi får leva ut dem där åtminstone.
